ALLT. Well, del 1 i alla fall

Tiden går fort när man är på semester! Tiden går väldigt fort när det kommer trevliga människor och hälsar på. Så nu ska jag alltså försöka komma ihåg och på ett någorlunda sammanhållet sätt berätta vad som hänt sedan 16 dec. Sammanfattning: det har hänt många saker. 

Dagen innan julafton damp Annika (tredje Salt-volontären som har varit stationerad i Buenos Aires) ner i Salta och hon var ett hemskt trevligt tillskott. Benji och jag har lyckats hålla sams i många månader nu och det har varit riktigt fint, men det skadar faktiskt inte med lite nytt blod/nya skämt. 

JULAFTON! Vi började dagen med JULFRUKOST bestående av all frukt vi kunde komma på att vi eventuellt skulle vilja äta och satt sedan och åt den i många många timmar. Det bar av till ett café för JULSKYPE med föräldrarna (även andra trevliga släktingar som tittade in) och sedan JULPROMENAD upp för utkiksberget. Där tog vi det lugnt. Ibland måste man bara få njuta av saker som inte är som de brukar vara; jag låg på en bänk och tittade upp genom ett grönt lövverk mot en klarblå himmel med strålande sol och njöt av att det vara julafton och att jag hade kjol på mig. Det var fint. Julpromenaden förlängdes bort till ett köpcentrum där stans bästa glass finns, men de hade stängt. Attans. På väg hem hittade vi annat glasställe och åt JULGLASS - kanske världens bästa citronmousseglass. 

Ungefär där tog vårat eget julfirande slut och upptogs av det gemensamma firandet med Jorge och hans familj hemma hos hans yngsta dotter Cecilia. Eftersom hon är van vid att äta tidigt och hennes man sent kompromissar de och börjar vid 21. Själva ätandet kom inte igång förrän vid 22. Inget jag vid det här laget är ovan med dock, att äta innan 20 känns nästan lite märkligt. Det var en skönt kväll med supergod mat, självklart inkluderades asado, och inget tokigt sällskap heller. När vi kom presenterade vi självklart Annika för alla (så sköna människor som bjuder in en total främling till sitt julfirande) och bjöds på Davids tankar om Buenos Aires. För att fatta sig kort: han är inte ett fan. Kvällen i stort kändes väldigt lite som julafton och väldigt mycket som nyår. Inget särskilt fokus på att det var jul, man bara träffade familjen och åt god mat. Vid tolvslaget, som barnen höll stenkoll på, skålade man och önskade varandra God Jul, gav varandra presenter och fyrade av raketer. Väldigt avslappnat. Jag tänker på all julstress som många upplever i Sverige och undrar om ändå Argentinarna inte är on to something. Värt att tillägga är också att de två gamla damerna närmast på bilden härnere var kvar på festen ändå tills vi drog oss hem vid fyra på natten. Stålmormor!

Popping the champagne! Eller ja, cider. Men glammigt ändå! 

Annandag jul åkte vi ut till La Caldera för att bada för första gången sedan vi kom hit. Fråga mig inte varför vi inte gjort detta tidigare, jag vill inte tänka på det. 

På Annandag jul hände även något annat nytt: mina föräldrar kom till Salta! Hejsan hoppsan så det kan gå. Jag spenderade några dagar med att visa dem Salta och sedan drog vi iväg med en hyrbil mot Iruya, en stad i norra delen av provinsen som man når genom att korsa Jujuy, en annan provins.

 Sov en natt i Humahuaca, en supermysig liten by med pittoreska trappor

 Eine kleine åsne

 Vicuña, ett llamadjur med väldigt fin päls

Iruya, en liten, liten by mitt bland bergen

Min far Riksmuppen 

Att spela just fotboll i de här trapporna kanske inte var denne unge mans bästa idé någonsin. 

 På vägen tillbaka, efter att ha sovit i Tillcara och plockat upp en Annika på vift, stannade vi i Purmamarca och strosade bland färgglada berg.

 Benji fotar en myra som bär på ett stort blad. Annika narratar "Åhhej, oh nej, ouish, mhh, nej stor steen, uugh".

Huvudattraktionen i Purmamarca: ett berg med sju färger. 

Vi återvände till Salta lagom för att hinna vila upp oss lite inför nyårsfirandet. Återigen firade vi hemma hos David och Cecilia, men denna gång med mer folk. David har många syskon och alla (utom systern som bor i Carolina del Sur/South Carolina) var med. Mer mat, mer asado, mer gott. Lätt bästa delen av kvällen var efter tolvslaget när man tittat klart på fyrverkerierna (och de svävande lyktorna varav ett par stycken brann upp) och det börjades dansa. Först klassisk argentinsk folklore som följdes av att ungarna dansade Gangnam Style. Det blir inte mer rätt än så. Det var så tydligt varför Manu, 10 år gammal, inte hade några problem att ställa sig upp och dansa med eftersom hans farbror var en av dem som var lätt bäst på att röra på höfterna. Skön kultur. Det höll på ett tag och jag hade superkul när jag dansade med, trots att jag säkert var minst danskunnig på uteplatsen.

Rogelio, i grönt, var en del av asado-laget vilket betydde att han i princip aldrig satt ner utan istället sprang runt och såg till att ingen var utan  kött.

Samma hund som spenderat de senaste månaderna med att passionerat hata Benjamin blev min pappas bästa kompis inom fem minuter. 

Annika dansar med vår handledare David. 

 Rogelio spelade panflöjt. Jag blev lycklig.

Där ungefär tar Salta-delen slut, för nu gav jag och mina föräldrar oss iväg på upptäcktsfärd i andra delar av Argentina, men det äventyret gör jag till en egen post för att det här inte helt ska tappa kontrollen!

Chau!