Vi är tillbaka i Salta! Tjosan hejsan! Lämnade landet söndag natt och kom hem torsdag natt, trötta men med en liten bit av Bolivia i bagaget. För det första är det märkligt att granlandet att köra en liten tripp till är Bolivia. Jag har liksom vant mig vid att jag bor i Salta, men när det plötsligt så reellt placeras bredvid det fortfarande-i-mitt-huvud-långt-borta Bolivia slog det mig att jag bor i Sydamerika. Jag menar, vi gjorde basically den Saltenska motsvarigheten till att ta en tripp till Norge. Fast Norge är Bolivia, hur knäppt är det?

Vi började med att åka till Aguas Blancas, en stad som ligger precis vid gränsen Argentina-Bolivia. Anlände tidigt, tidigt på morgonen och inte hade vi någon som helst aning om var vi skulle gå för att ta oss över gränsen eller något över huvudtaget. Kändes lite märkligt. Och att passera en landsgräns gåendes har jag aldrig gjort, det har alltid varit att sätta sig på ett plan i Sverige och landa i ett annat. Att gå från den Argentinska myndighetspersonen till den Bolivianska, bara sådär, var alltså något nytt. Men det gick bra, vi fick lämna Argentina och de hade inget emot att vi gick in i Bolivia.

Soluppgång i Aguas Blancas

Båtfärja över till den Bolivianska sidan, här finns det ingen bro inte. 

Från Aguas Blancas tog vi en taxi i 3½ timme till Tarija, vägen dit var vacker men krokig och chauffören höll definitivt inte några hastighetsbegränsningar. Tarija var en stad. Vi åt oljiga bolivianska empanadas, jag gillar de saltenska bättre, och råkade hamna på ett café/restaurang som när vi tittade upp Tarija på Wiki-travel visade sig vara ett av Tarijas bästa. Sannerligen tror jag att jag inte har smakat bättre lemonad i mitt liv, ruggigt bra stuff. Vi var rätt trötta efter att inte ha kunnat sova vidare bra på bussen från Salta, men knallade ändå runt lite och tittade på staden innan vår nästa buss, till Tupiza, skulle gå vid 20.00. Det jag lade märke till mest var de rediga bolivianska tanterna. Klädda i plommonstopsliknande hattar, med två flätor ner till midjan, och rejäla kjolar. Många skippade ryggsäck och bar runt på det de hade i tygstycken som de knöt över ryggen. Kanske är det en västerländsk grej att man blir så lycklig över att det finns ”original kultur” kvar, att inte väst tagit över allt, men glad blev jag i alla fall av dessa gummor.

En till nattbuss togs alltså, denna gång till Tupiza. Inte gick det bättre att sova på den, snarare sämre. Ibland undrade jag om vi över huvud taget körde på en väg eller om chauffören bestämt sig för att gå off-road. Det gungade något helt otroligt, jag fattar inte hur folk kunde sova när man kastades från sida till sida i sätet. Det blev heller inte mysigare att något lite kryp bet mig i fötterna. När jag kollade till dem på morgonen hade jag 11 (!) bett på högra foten och 3 på vänstra. Inte okej, krypet, inte okej. Vi anlände kl. fem på morgonen och slogs av hur kallt det var. Utan solen och så högt upp i bergen hjälpte det inte att befinna sig i Sydamerika. Vi sov en kort stund i väntsalen, tillsammans med allsköns bolivianer som var mer förbereda på kylan och lade sig på bänkarna inlindade i tjocka filtar. När solen gått upp gick vi mot några berg med sol på där vi antog att det var varmare, och inmundigade därför vår frukost bestående av vatten och bröd på en liten kulle utblickandes över Tupiza som vaknade till liv. Det var fint. Hundar som skällde, en lastbil som åkte runt och sålde gastuber, och en polis som var sen till jobbet.

En redig boliviansk gumma väntar på bussen

Efter att ha köpt på oss lite färdkost avgick bussen till vårt faktiska mål, Uyuni, kl. tio. Jag fick ont i huvudet av höjden, det var trots allt uppe på 4000 m.ö.h. under en sträcka. Under resan justerade vi vår resplan något. I ett fall av total reshybris hade vi fått för oss att vi skulle hinna komma fram till Uyuni vid fyra-halv fem på kvällen, hitta ett hostel, gå ut till saltöknen och tillbaka, och sedan ta en buss tidigt nästa morgon för att vara hemma i Salta onsdag kväll (det var då alltså tisdag när vi anlände till Uyuni). Benji kom på att vi hur som helst inte skulle hinna hem för att gå till barnhemmet på onsdag och att vi ju då lika kunde komma hem på torsdag kväll, varpå vi bestämde att ägna hela morgondagen åt saltöknen. A very wise decision. Vi var slitna efter två dagar på resande fot utan att riktigt stanna någonstans, och två nätter utan någon sömn att tala om hade definitivt gjort sitt. När vi checkade in på ett hostel och fick slänga oss i sängarna där insåg vi båda två att det inte hade funnits en chans i världen att vi hade orkat gå till någon saltöken den eftermiddagen. Vi åt middag på en rå-turistig restaurang, som nonetheless gjorde riktigt god pizza, och sov sedan från 9 till 9.

Säng ljuva säng!

Dagen efter hade vi bokat en tur ut till saltöknen. Vi insåg att det hade varit en bra när chauffören berättade att vet var 20 km till början av öknen. Right. Första stoppet var den gamla tågkyrkogården. De första tågen som kom till Bolivia lämnades i öknen och har stått där tills de nu blivit en turistattraktion. Som en jättestor lekplats för vuxna, det var riktigt kul att klättra runt på de gamla tågskeletten. 

Sen bar det av till den faktiska saltöknen:

Hemma i Sverige skakar man av skorna från snö, i Uyuni sparkade vi av salt.  

Det är väldigt märkligt att stå på salt å detta sätt. Ni vet hur när man spelar Sims och bygger sitt hus så kan man välja vilken typ av golv man vill ha? Det var som om Gud hade gjort det med världen och när han kom till Uyuni flippade det till och istället för något vettigt, som sten eller sand eller jord, så valde han salt. Knäppt. 

Lunch bestående av lama och quinoa, sittandes på salt. Inte varje dag. Lama var helt okej, smakades absolut inte dåligt. Något senigt, men förutom det inget att klaga på. Jag tappade mat i saltet, hihi.  

Mitt i saltet ligger en ö fullsmockad av kaktusar och just nu blommar de. 

Vi åt middag på ett lokalt hak, mer lama, denna gång serverad på både ris och pommes.

På väg till bussen som skulle ta oss tillbaka till Tupiza kl åtta stannade vi och köpte fladdriga byxor och jag föll för en stickad alpacka-kofta. Rå-mysig. Sen bar det av i en till skakig buss, jag hade inte märkt att vägen mellan Tupiza-Uyuni var så gropig eftersom vi åkte på dagen, men när man försöker sova är det omöjligt att inte märka. Det gungade och skumpade inte lika mycket som på vägen Tarija-Tupiza men det skakade något otroligt. Hela bussen skallrade. Men det gick att stå ut eftersom jag visste att jag skulle på sova i en säng i Tupiza.

 Innergården på hostel i Tupiza

Frukost: yoghurt som dracks ur plastpåse, typ som såna där nötkrämer.  

Marknad i Tupiza där vi inhandlade frukostbröd

Precis på gränsen mellan Bolivia och Argentina var det översållat av varor, det verkar råda mycket handel över gränsen.

Taxi till Villazon för att ta oss över gränsen. Kön var mördande. Det tog så fruktansvärt lång tid. Dels var kön lång, men framför allt tog fantastiskt lång tid att ta hand om varje person. Effektiviteten var inte hög. Själva kösystemet i sig var ostrukturerat också så folk ställde sig lite hipp som happ, kö-fascisten i mig mådde inte bra. Trots hur lång kö det var tog sig passkontrollanten tid att ge mannen framför oss lite tips på bra vägar att cykla (han var en del av ett engelskt par som håller på att cykla från Alaska till södra Argentina). Detta irriterade mig såklart ännu mer, men såhär i efterhand vet jag inte riktigt. Det är säkert alltid väldigt mycket folk där. Kanske hade de inte vunnit särskilt mycket på att stressa runt, kanske är det mer värt att ta det lugnt och må bra på sitt jobb. Fast liiite effektivare hade det kunnat vara… Vi hade sen tur nog att hitta en buss tillbaka till Salta som gick en timme senare vilket gav oss tid att äta lunch och ändå inte komma fram alltför sent. Det var märkligt skönt att stiga av i Salta. Över huvud taget kändes det bra att vara tillbaka i Argentina, som om vi var mer hemma då. Det kändes liksom säkrare och lugnare, inte för att jag känt mig osäker i Bolivia, bara det att jag kände att jag hade mer kontroll i Argentina. Lustigt, jag är ju lika lost i nya städer här egentligen men det känns bättre. Tänk att man kan börja identifiera sig med ett land så fort.

Några lärdomar har jag fått med mig från denna utflykt. 1) Att sova på buss är segt. Försök att undvika att göra det två nätter i rad. 2) Tryck inte in så många ställen och stopp och byten av buss igen. Jag är jättenöjd med vår resa, men det var uttröttande att stanna så kort tid på varje ställe. 3) Ät inte frukost på de turistiga ställena. Det är möjligt att middagen är god, men frukost, nej. Satsa på bröd från den lokala panaderian och någon liten yoghurt ur en hörnshop.

Chau!

Jag har haft en liten svacka i några veckor då jag har känt mig rätt nere och inte riktigt kunnat njuta av att vara här, vilket också gett mig skuldkänslor över att jag inte njuter av att vara här och gjort mig ännu mer nere. Men den här veckan har varit riktigt fin. Jag har känt mig nöjd. Tog en promenad in till stan i tisdags kväll och gick och mumsade på en tortilla (inte Santa Maria-varianten vi har i Sverige och inte heller den spanska varianten i form av omelett, här är tortilla en typ av bröd i många lager, supergott) och insåg att jag bara njöt av att gå där. Hemskt trevligt att få känna så ibland också.

Jag tror att en del i att denna vecka varit så pass trevlig har att göra med att jag haft lite saker att göra. Inte så att vi fått mer ”officiella” uppdrag, snara att jag denna vecka själv la upp lite saker att hinna med varje dag. Och plötsligt insåg jag att här i Argentina har jag gått och blivit en 20-årig pensionär. Jag lät precis som min kära farmor när hon pratar om att ”ja, på torsdag då ska jag gå till frisören och på fredag ska jag handla mat”, det här beteendet att definiera en hel dag utifrån en enda aktivitet. Folk som jobbar har ju inte tid med sånt, de måste hinna jobba och gå till frisören och handla mat allt på samma dag, men om man är pensionär eller volontär med väldigt lite att göra då kan detta beteende vara ett bra sätt att inte bli helt spritt språngande. Så nu sprider jag ut mina ärenden över flera dagar för att inte göra allt en dag och inte ha något att hitta på resten av veckan. Mån: Gå till turistbyråer och fråga om resemål. Äta middag hos Damaris. Tis: Träna. Gå till café och använda internet. Ons: Köpa sandaler. Barnhem. Tors: Träna. Kvällsfika hos pastorn. Osv. osv. Det är som ni ser ett väldigt, väldigt hektiskt schema.

Som ni ser upptogs torsdagskvällen av kvällsfika med pastorsparet. Det var egentligen ingenting inplanerat, vi blev inbjudna på morgonen och så sa de att vår handledare David med familj skulle titta förbi. ”Trevligt” tänkte vi. Dyker upp, inser att pastorn fyller år… Jahaja. Men det var väldans avslappnat och opretentiöst och otroligt mysigt att få vara med.

Från vänster: Pastorsparets dotter Annabella, hennes son Agustus, pastor Jorge, vår handledares döttrar Priscilla och Victoria, pastorsfru Graciela och Cecilia, gift med handledaren. 

För att blicka framåt kan det meddelas att jag och Benji ska ut på äventyr! Vi måste lämna landet nu i november för att förnya våra visum, och planerar därför att göra en liten tripp till Bolivia från söndag till onsdag. Ska bli spännande, speciellt som det är svårt att planera allting härifrån. Vi ska köpa bussbiljetter från Salta till den Bolivianska gränsen och sedan får vi hoppas att vi hittar Bolivianska bussbolag som vill ta oss vidare, för det är inte jättemånga Argentinska företag som kör längre än till gränsen. Men vi har frågat folk här och de säger att det inte borde vara några problem. Ska bli kul! Förhoppningsvis tar vi oss till el Salar de Uyuni, världen största saltöken, det vore något. Önska oss lycka till!

Chau!

Vissa saker ändrar sig inte var man än åker och en av de sakerna verkar vara att ogilla sin huvudstad. Sen vi kom till Salta har det alltid gått hem hos lokalbefolkningen att prata om hur jobbigt det var att vara i Buenos Aires i 10 dagar i början, och många gånger har folk i sin tur berättat om hur stressigt och hemskt det var när de själva besökte staden för x antal år sedan. Igår fick jag mer bevis för att det finns stora likheter i relationen mellan Stockholm och resten av Sverige, och Buenos Aires och resten av Argentina. Vi, jag och Benji, åt middag hos en familj vi har börjat lära känna och kom in lite på vinter i Sverige, som man ofta gör. Pratade om att det är varmt inomhus men att det självklart är lite segt att vänta på bussen i 17 minusgrader (de svimmar i princip när vi nämner minusgrader längre ner på skalan än 5) och då tänkte jag att jag skulle förklara det här med SNÖKAOS I STHLM! som uppstår vareviga år och som resten av landet har hemskt roligt åt. Det var lite svårt att förklara och jag var orolig att de kanske inte hade förstått men när jag pratat klart skrattade mamman och sa att det är exakt samma sak här, fast med Buenos Aires och värme. Tydligen blir det lika stora nyheter som Stockholms snökaos när Buenos Aires drabbas av GALEN VÄRME! Så då kablas det ut i alla nyhetssammanhang att det minsann är hela 35 grader i Buenos Aires och att de dör av hettan medan provinserna i norr har 40-50 grader. Härligt att veta att vi Stockholmare inte är ensamma!

Det har också blivit att vi har pratat en del politik sedan vi kom hit, speciellt som de har haft val en sådär fyra gånger de senaste två månaderna. Det är pre-nationella, pre-provinsiella, det riktiga nationella och det riktiga provinsiella. Och när det är val får man inte ha möten, så kyrkans gudstjänst var inställd. Man får inte heller köpa eller sälja alkohol så i butikerna möts man av detta:

"Fara, Fara, Fara"

Det går ganska bra för Argentina just nu, men politiskt är det fortfarande mycket problem och man kan väl inte säga att folket har någon direkt övertro till sina styrande makter. Det kan ju ha att göra med att politikerna snackar en massa skit. T.ex. har Argentina enorma problem med inflation, men det vänder de officiella styrkorna bort blicken ifrån och hävdar att inflation ligger på ca 5 % trots internationella mätningar pekar på 30 %. Det är sån inflation att man verkligen kan märka den i realtid. När vi kom hit kostade en viss typ av baguette 3 pesos. Några veckor senare 3,30. Jugo, en typ av saft som säljs i pulver i små paket, har i princip allt ökat i pris från den ena handlingsrundan till den andra. Alla vet att politiken är korrupt och att chansen att politikerna ska uppfylla det de säger är nära ingenting. Den nuvarande presidenten Cristina Kirschner, som för övrigt typ verkar ha övertagit posten från sin man, har på något magiskt sätt under sin tid som president kommit över stora statliga tillgångar som mark och byggnader, och är idag ägare till flera lyxhotell. Som vanligt förstår jag inte riktigt allt som sägs men det har flutit runt nummer som att hon började som president med 1 miljon men nu är god för upp emot 80. Spännande hur man lyckas tjäna så mycket på att vara president. Vi pratade med en man i kyrkan i söndags som hade rest mycket när han jobbade och hade ganska bra koll på Europa. Vi kom in lite på politik och han nämnde Toblerone-affären och sa att ”ja i Sverige tar politikerna choklad. Här hade hon tagit hela fabriken.”

Chau!

För några veckor sedan frågade vännen Elin om jag hade stött på några läskiga kryp. Det hade jag inte, och jag var nästan lite ledsen över detta. Det är jag inte längre. Sent en kväll upptäcktes en kackerlacka i köket. Huuuuuu. I och med regnet har insekterna förökat sig. Häromdagen fick jag en ny kompis: det dök upp en gigantisk mal i mitt badrum. Huuuu. Lite finare än en kackerlacka men i mitt badrum! Där ska den ju inte vara! Efter att den flugit in i mig när jag yrvaket gick på toa satt den ovanför badrumsdörren i två dagar och fick mig att hoppa till varje gång. Fick lite allmän insektspanik som dock mestadels har gått över nu. Fast myggnätet över sängen gör jag mig inte av med - ifall jättemalen skulle ta sig in på natten...

Tog en promenad imorse. Tänkte ta en kortare promenix på typ en 30-45 minuter. Men jag gick åt ett annat håll an vad jag brukade. Det var inte jättesmart. Det slutade med en promenix på 1½ timme. In bland krokiga gränder istället för det logiska rutnätet som är resten av Salta. Plötsligt kom jag ut från gränderna på ett helt annat ställe än jag trodde att jag skulle, lokalsinnet hade blivit helt snurrigt. Hittade en fin kyrka på vägen dock, tycker att Svenska Kyrkan borde ta sig en funderare, vi borde ha fler såna här glada kyrkor.

Chau!

De senaste blogginläggen har varit något bildfattiga, men det kompenserade världen för genom att till idag ge mig fler bilder än vad jag kan få med i ett vettigt blogginlägg. Innan jag kommer dit tänkte jag dra snabbgenomgång på hur det går med mitt faktiska jobb.

Barnhemmet grows on me week by week. De där barnen alltså! Ibland tycker jag att de är fruktansvärt jobbiga men samtidigt gillar jag dem. Deras personligheter och attityder och allt vad de är. Jag inser nu att jag kommer sakna dem en hel massa när jag åker i februari. Och jag undrar hur de kommer ta att vi lämnar dem. Det kanske är lite förmätet att tro att de kommer sakna oss för evigt, det tror jag inte, men jag tror att även om de kanske inte kommer sakna just oss kommer de sakna vad vi är; två vuxna med massa tid över bara för dem. Det gör lite ont i hjärtat att veta att jag bara kan ta hand om dem i några månader till. Det är lite trubbel bland barnen som gör arbetet ganska komplicerat; en av tjejerna mår inte psykiskt bra och får ganska tunga mediciner. Trots detta är hon svår att hantera, hon beter sig ibland märkligt och väldigt impulsivt så det är svårt att hänga med i svängarna. Tyvärr är hon också våldsam. Inte mot oss, men de andra barnen berättar att hon är aggressiv och slår dem. Och vad ska man göra då? Jag vet ju att hon inte är helt frisk och att det är därför hon beter sig som hon gör, men jag förstår ju också att de inte vill leka med henne om hon när vi inte är där beter sig elakt mot dem. Jag vill inte frysa ut henne när jag är med, men jag kan inte tvinga dem, eller? Jag känner mig inte riktigt kvalificerad att ta hand om en tjej som henne. Som det är nu gör vi det bästa vi kan och försöker att vara så rättvisa och schyssta som det går. På tisdag verkar det vara inbokat ett check-up möte med de i församlingen som är lite ansvariga för oss, och då hoppas vi kunna prata med Veronica, som är anställd hos socialen och har arbetat på barnhemmet tidigare. 

Min andra aktivitet (jupp, i mitt stressiga schema ingår hela två olika verksamheter) blev avbokad denna lördag eftersom ju jag och Benjamin passade på att åka Tren a las Nubes! Vilken grej! Upp supertidigt och sedan åkte vi tåg från kl. 7 till 23. Det var fantastiskt vackert, obeskrivligt. Jag lägger upp ett gäng bilder som väl visar en del men det är som alltid inte samma sak som när man ser det live. Först kan jag ju förklara lite vad Tren a las Nubes är: från början var det en järnväg som kopplade samman Salta och Chile men idag används linjen bara för turisttraffik. Man åker upp till viadukten La Polvorilla på 4220 m höjd och vänder sedan där och åker samma väg tillbaka.

Det börjar bra.... 

 

Huvudattraktionen: viadeukten La Porvorilla. Vi ackompanjerades av väldigt pampig musik när vi åkte över denna höga bro. 

På vägen upp ackompanjerades vi av allsköns guidning, det var information om järnvägen (där man bl.a. fick levererat statistik på hur många spadar som använts i bygget), dess arkitekt, kaktusar, flora och fauna i området (hur ser man skilland på llama, vicuña och guanacos), saltöknen och annat livsnödvändigt. Av allt detta vi fick lära oss tror jag att det enda jag minns är att kaktusar bara växer 10 cm de första 50 åren och att indianerna hade världens bästa historia om hur en hövdingsdotter som blev kär i en lågt stående stampojke flydde för kärlekens skull och att de sedan blev kaktusar. Kaktusar! Så romantiskt. Om du ser en kaktus som blommar vet du nu att blomman från början var en vacker hövdingsdotter. När de inte guidade fylldes högtalarna av traditionell musik och annat kulturigt, med tillhörande fantastiskt smetiga musikvideos. På nervägen underhölls vi inte att någon guidning men väl The Proposal, Life of Pi och slutligen någon gång där vid 10-10-30 snåret kom de fram till att passagerarna var tillräckligt trötta för att skratta åt dolda kameran. Det gjorde vi också. Min favoritstund på nervägen var middagen som inmundigades i restaurangvagnen med ett trevligt par från Buenos Aires (provinsen, inte staden) som sällskap. De visste precis hur de skulle ta mig; sa både en och två gånger att jag pratade väldigt bra spanska ;) När jag berättade att jag ska ut och resa i Bolivia och Peru i februari fick kvinnan mig att lova att bara åka till säkra ställen. Då känns det väl bättre mamma? Två saker fick vi med oss från resan också: varsin onyxkaktus, den står nu glatt på min bokhög, och ett strålande fint Diplom som bevisar att vi har åkt med en väldigt hög järnväg och besökt, i hela 20 min, Argentinas högst belägna by. Hurra!

Igår åt vi lunch som vanligt hemma hos pastorsparet, och denna gång stod det saltenska empanadas på menyn. Hemskt trevligt att få hjälpa till och lära sig hur man gör ordentligt, kanterna ska vikas in med precision. 

 Pastorsfrun Graciela instruerar Benjamin hur man gör. 

Chau!