Reshybris
Vi är
tillbaka i Salta! Tjosan hejsan! Lämnade landet söndag natt och kom hem torsdag
natt, trötta men med en liten bit av Bolivia i bagaget. För det första är det
märkligt att granlandet att köra en liten tripp till är Bolivia. Jag har liksom
vant mig vid att jag bor i Salta, men när det plötsligt så reellt placeras
bredvid det fortfarande-i-mitt-huvud-långt-borta Bolivia slog det mig att jag
bor i Sydamerika. Jag menar, vi gjorde basically den Saltenska motsvarigheten
till att ta en tripp till Norge. Fast Norge är Bolivia, hur knäppt är det?
Vi började
med att åka till Aguas Blancas, en stad som ligger precis vid gränsen
Argentina-Bolivia. Anlände tidigt, tidigt på morgonen och inte hade vi någon
som helst aning om var vi skulle gå för att ta oss över gränsen eller något
över huvudtaget. Kändes lite märkligt. Och att passera en landsgräns gåendes
har jag aldrig gjort, det har alltid varit att sätta sig på ett plan i Sverige
och landa i ett annat. Att gå från den Argentinska myndighetspersonen till den
Bolivianska, bara sådär, var alltså något nytt. Men det gick bra, vi fick lämna
Argentina och de hade inget emot att vi gick in i Bolivia.
Soluppgång i Aguas Blancas
Båtfärja över till den Bolivianska sidan, här finns det ingen bro inte.
Från Aguas
Blancas tog vi en taxi i 3½ timme till Tarija, vägen dit var vacker men krokig
och chauffören höll definitivt inte några hastighetsbegränsningar. Tarija var
en stad. Vi åt oljiga bolivianska empanadas, jag gillar de saltenska bättre,
och råkade hamna på ett café/restaurang som när vi tittade upp Tarija på
Wiki-travel visade sig vara ett av Tarijas bästa. Sannerligen tror jag att jag
inte har smakat bättre lemonad i mitt liv, ruggigt bra stuff. Vi var rätt
trötta efter att inte ha kunnat sova vidare bra på bussen från Salta, men
knallade ändå runt lite och tittade på staden innan vår nästa buss, till
Tupiza, skulle gå vid 20.00. Det jag lade märke till mest var de rediga
bolivianska tanterna. Klädda i plommonstopsliknande hattar, med två flätor ner
till midjan, och rejäla kjolar. Många skippade ryggsäck och bar runt på det de
hade i tygstycken som de knöt över ryggen. Kanske är det en västerländsk grej
att man blir så lycklig över att det finns ”original kultur” kvar, att inte
väst tagit över allt, men glad blev jag i alla fall av dessa gummor.
En till nattbuss
togs alltså, denna gång till Tupiza. Inte gick det bättre att sova på den,
snarare sämre. Ibland undrade jag om vi över huvud taget körde på en väg eller
om chauffören bestämt sig för att gå off-road. Det gungade något helt otroligt,
jag fattar inte hur folk kunde sova när man kastades från sida till sida i sätet.
Det blev heller inte mysigare att något lite kryp bet mig i fötterna. När jag
kollade till dem på morgonen hade jag 11 (!) bett på högra foten och 3 på
vänstra. Inte okej, krypet, inte okej. Vi anlände kl. fem på morgonen och slogs
av hur kallt det var. Utan solen och så högt upp i bergen hjälpte det inte att
befinna sig i Sydamerika. Vi sov en kort stund i väntsalen, tillsammans med
allsköns bolivianer som var mer förbereda på kylan och lade sig på bänkarna
inlindade i tjocka filtar. När solen gått upp gick vi mot några berg med sol på
där vi antog att det var varmare, och inmundigade därför vår frukost bestående
av vatten och bröd på en liten kulle utblickandes över Tupiza som vaknade till liv.
Det var fint. Hundar som skällde, en lastbil som åkte runt och sålde gastuber,
och en polis som var sen till jobbet.
En redig boliviansk gumma väntar på bussen
Efter att
ha köpt på oss lite färdkost avgick bussen till vårt faktiska mål, Uyuni, kl.
tio. Jag fick ont i huvudet av höjden, det var trots allt uppe på 4000 m.ö.h.
under en sträcka. Under resan justerade vi vår resplan något. I ett fall av
total reshybris hade vi fått för oss att vi skulle hinna komma fram till Uyuni
vid fyra-halv fem på kvällen, hitta ett hostel, gå ut till saltöknen och
tillbaka, och sedan ta en buss tidigt nästa morgon för att vara hemma i Salta
onsdag kväll (det var då alltså tisdag när vi anlände till Uyuni). Benji kom på
att vi hur som helst inte skulle hinna hem för att gå till barnhemmet på onsdag
och att vi ju då lika kunde komma hem på torsdag kväll, varpå vi bestämde att
ägna hela morgondagen åt saltöknen. A very wise decision. Vi var slitna efter
två dagar på resande fot utan att riktigt stanna någonstans, och två nätter
utan någon sömn att tala om hade definitivt gjort sitt. När vi checkade in på
ett hostel och fick slänga oss i sängarna där insåg vi båda två att det inte
hade funnits en chans i världen att vi hade orkat gå till någon saltöken den
eftermiddagen. Vi åt middag på en rå-turistig restaurang, som nonetheless
gjorde riktigt god pizza, och sov sedan från 9 till 9.
Säng ljuva säng!
Dagen efter
hade vi bokat en tur ut till saltöknen. Vi insåg att det hade varit en bra när
chauffören berättade att vet var 20 km till början av öknen. Right. Första stoppet var den gamla tågkyrkogården. De första tågen som kom till Bolivia lämnades i öknen och har stått där tills de nu blivit en turistattraktion. Som en jättestor lekplats för vuxna, det var riktigt kul att klättra runt på de gamla tågskeletten.
Sen bar det av till den faktiska saltöknen:
Hemma i Sverige skakar man av skorna från snö, i Uyuni sparkade vi av salt.
Det är väldigt märkligt att stå på salt å detta sätt. Ni vet hur när man spelar Sims och bygger sitt hus så kan man välja vilken typ av golv man vill ha? Det var som om Gud hade gjort det med världen och när han kom till Uyuni flippade det till och istället för något vettigt, som sten eller sand eller jord, så valde han salt. Knäppt.
Lunch bestående av lama och quinoa, sittandes på salt. Inte varje dag. Lama var helt okej, smakades absolut inte dåligt. Något senigt, men förutom det inget att klaga på. Jag tappade mat i saltet, hihi.
Mitt i saltet ligger en ö fullsmockad av kaktusar och just nu blommar de.
Vi åt
middag på ett lokalt hak, mer lama, denna gång serverad på både ris och pommes.
På väg till
bussen som skulle ta oss tillbaka till Tupiza kl åtta stannade vi och köpte
fladdriga byxor och jag föll för en stickad alpacka-kofta. Rå-mysig. Sen bar
det av i en till skakig buss, jag hade inte märkt att vägen mellan Tupiza-Uyuni
var så gropig eftersom vi åkte på dagen, men när man försöker sova är det
omöjligt att inte märka. Det gungade och skumpade inte lika mycket som på vägen
Tarija-Tupiza men det skakade något otroligt. Hela bussen skallrade. Men det
gick att stå ut eftersom jag visste att jag skulle på sova i en säng i Tupiza.
Innergården på hostel i Tupiza
Frukost: yoghurt som dracks ur plastpåse, typ som såna där nötkrämer.
Marknad i Tupiza där vi inhandlade frukostbröd
Precis på gränsen mellan Bolivia och Argentina var det översållat av varor, det verkar råda mycket handel över gränsen.
Taxi till
Villazon för att ta oss över gränsen. Kön var mördande. Det tog så fruktansvärt
lång tid. Dels var kön lång, men framför allt tog fantastiskt lång tid att ta
hand om varje person. Effektiviteten var inte hög. Själva kösystemet i sig var
ostrukturerat också så folk ställde sig lite hipp som happ, kö-fascisten i mig
mådde inte bra. Trots hur lång kö det var tog sig passkontrollanten tid att ge
mannen framför oss lite tips på bra vägar att cykla (han var en del av ett
engelskt par som håller på att cykla från Alaska till södra Argentina). Detta
irriterade mig såklart ännu mer, men såhär i efterhand vet jag inte riktigt.
Det är säkert alltid väldigt mycket folk där. Kanske hade de inte vunnit
särskilt mycket på att stressa runt, kanske är det mer värt att ta det lugnt
och må bra på sitt jobb. Fast liiite effektivare hade det kunnat vara… Vi hade
sen tur nog att hitta en buss tillbaka till Salta som gick en timme senare
vilket gav oss tid att äta lunch och ändå inte komma fram alltför sent. Det var
märkligt skönt att stiga av i Salta. Över huvud taget kändes det bra att vara
tillbaka i Argentina, som om vi var mer hemma då. Det kändes liksom säkrare och
lugnare, inte för att jag känt mig osäker i Bolivia, bara det att jag kände att
jag hade mer kontroll i Argentina. Lustigt, jag är ju lika lost i nya städer
här egentligen men det känns bättre. Tänk att man kan börja identifiera sig med
ett land så fort.
Några
lärdomar har jag fått med mig från denna utflykt. 1) Att sova på buss är segt.
Försök att undvika att göra det två nätter i rad. 2) Tryck inte in så många
ställen och stopp och byten av buss igen. Jag är jättenöjd med vår resa, men
det var uttröttande att stanna så kort tid på varje ställe. 3) Ät inte frukost
på de turistiga ställena. Det är möjligt att middagen är god, men frukost, nej.
Satsa på bröd från den lokala panaderian och någon liten yoghurt ur en hörnshop.
Chau!
0 kommentarer: