onsdag 30 oktober 2013

Sport-flipp

Jag och Benjamin spelade volleyboll med grabbarna i kyrkan i lördags. Jag var inte med hela tiden, de hade redan börjat när jag kom hem från Hora Feliz (lördags-söndagsskolan), och det var väl tur för jag tycker att det är jobbigt att vara dålig på saker. Och jag är inte bra på volleyboll. Här tycker jag dessutom att det är ännu värre än hemma, för här förväntar de sig inte ens att jag ska vara bra. Tjejer spelar volleyboll här med men inte lika mycket och det är mer självklart att man ska vara dålig än bra (som jag har uppfattat det). Så då önskar jag så mycket att jag kunde kicka ass bara för att. Jag menar, när Benjamin är dålig då skrattar de och skojar om det. När jag är dålig säger de att jag är duktig. Duktig! Jag flippar på sånt! Nästa gång vi spelar och någon säger att jag är duktig kommer jag svara ”nej, det är jag inte, men det är kul att spela”. That’s the thing. Säg hellre ”kul att du var med och spelade” än ”vad duktig du var”. Så. Rant over.

På lördag ska jag och Benjamin ta oss iväg och gör något turistigt: vi ska åka med Tren a las Nubes (Tåget till molnen) som är världens femte högst gående tåg med en tur över 4200 möh. De har liksom med läkare och sånt ombord ifall man skulle fara illa av att vara så högt. Hemma letar man efter den kortaste tågvägen som möjligt och här betalade vi 1000 kr för att få lyckan att åka tåg en hel dag, med starttid halv 7 på morgonen. Hurra! Skämt å sido, det ska bli jättekul att åka och vi är hemskt glada att det blir av. Ända sedan vi kom har vi haft det här på ritningsbordet och sagt att det är något vi vill göra. Vi pratade med vår handledare om det som sa att han kände någon som kanske kunde ordna det, så vi lämnade över det till honom i tron om att det var lite komplicerat att fixa biljetter på kort varsel. Det gick dagar, veckor, och vi hörde ingenting om det. Tog upp det ett par gånger och fick svaret att han skulle kolla på det. Han skulle prata med sin kontakt (en bror som jobbar inom… typ kommunen tror jag). Till slut, nu cirka en månad efter att vi först tog upp det, fick Benjamin ett sms där det stod att biljetten kostar 950 pesos och att vi kunde köpa dem på Tren a las Nubes-tågstationen. Vilken tur att man har personer på insidan som kan ge oss hemligstämplad information.

”Åt middag” med min kära familj i Stockaryd i lördags. Det är mörkt i Sverige. Det är mörkt här på kvällarna också men jag hade glömt bort att det är senhöst/tidig vinter i Sverige. Det knäppa är att om jag inte tänker på att det borde vara kallare och mörkare nu, så är det inget jag lägger märke till. Ja vadå? Det är 30 grader i oktober, och din poäng är? Jag insåg häromveckan att jag helt hade glömt bort Halloween eftersom de inte firar det alls här. Man acklimatiserar sig. Fast mitt huvud hängde inte alls med när Graciela pratade om att många aktiviteter i kyrkan tog en paus från december till mars-april. Varför skulle de göra det? För att kidsen har sommarlov då, det är semestertider. Right, juste, deras sommarlov börjar i december. Makes sense. Get your head in the game Andy!


Dedikerar denna bild till Annika i B.A., eftersom det är hennes prat om statsromantik som fick mig att ta den.

Chau!


P.S. I förra blogginlägget nämnde jag på skämt att eftersom jag nästan var klar med säsong 2 av Buffy fick någon gärna skicka resten. Nu har jag sett klart säsongen (ni som sett serien vet hur inte nice avslutningen av säsong två är) och är i ett litet upplösningstillstånd och skojar inte längre när jag säger att någon gärna får skicka resterande säsonger. D.S.

0 kommentarer:

lördag 26 oktober 2013

Trötta tankar och trevliga tanter

Jag och Benjamin går, som jag tror att jag ha nämnt, till ett café med wi-fi för få tag på internet. Jag är glad att vi inte har internet på rummen. I mean, don’t get me wrong, om jag hade fått välja när jag åkte hit mellan ett rum utan internet och ett med som kostade lika mycket skulle jag nog inte ha tagit det utan, men nu är jag i alla fall glad att det inte finns internet. Det tvingar mig att göra andra saker. Om jag var med i en film, bok eller bodde på Söder skulle jag vid det här laget ha skaffat mig en originell hobby, typ korgflätning eller stepdans, och blivit väldigt duktig på den. Men på grund av omständigheter (jag är jag, jag som är jag är dessutom just nu i Argentina, och mitt pengaflöde är inte oändligt) har jag istället blivit väldigt duktig på Kungen och Röj. Jag jobbar på att bli the master of Pinball. Anyway, som det är nu har jag internet två gånger i veckan i mellan tre och fyra timmar, eftersom det oftast känns fel att sitta längre än så. Under de där timmarna glömmer jag att jag är här. Det är alltid skönt att maila med folk hemifrån och Skypa med kompisar och paranterserna men när jag väl måste stänga ner datorn och gå därifrån är det lite ledsamt. Jag har i några timmar kunnat vara hemma och måste ge upp det för att återigen vara här. Och grejen är ju inte att jag hellre är på Facebook än i Salta utan snarare, är min teori, för att jag vill fortsätta göra familiar saker. Jag har lite mer kontroll i de lägena. Lite mer kontroll när jag sitter på mitt rum och tittar på Community än när jag går till bageriet och beställer vad jag trodde var två baguetter men får något annat långt tjockt bröd. Det är fascinerande hur mycket jag ville vara i ett annat land när jag var hemma och nu när jag är här drömmer jag mycket om att vara hemma. Ungefär som att det här är något jobbigt, som om jag borde räkna ner dagarna tills jag äntligen får åka hem. Jag skäms lite när jag längtar efter Sverige, när jag tänker hur ”bra” saker är hemma, när jag sitter och längtar efter crème fraiche och mjölkchoklad. Som om de sakerna skulle vara värda att åka hem för. Som om den här resan inte är lika värd som crème fraiche. Jag vet att det är normalt att sakna hemma men jag vill ändå inte göra det. Jag vill ju njuta av där jag är nu, inte sitta och önska att det var som hemma. Istället för att längta efter crème fraiche vill jag upptäcka hur man använder chimichurri på bästa sätt.
                      Men det är påfrestande att alltid vara i ett nytt land. Det låter konstigt när jag säger det så, ungefär som om jag varje dag vaknade upp och så har någon under natten flugit mig till en annan nation, men grejen är den att det är nästan lite så. Det är ungefär som att min hjärna lite undermedvetet förväntar sig att jag ska vakna en dag och att Argentina ska ha blivit Argentina-Sverige. Jag vaknar varje dag och är en svensk person i Argentina, och det går inte över. I och med att jag är här så länge tvingar jag min hjärna att gå ur turist-titta-vad-spännande-allting-är-fasen och in i någon slags knäpp ”vardags-fas”. ”Vardags-fas” inom citationstecken eftersom det verkligen är hittepå-vardag, ingenting här är som vardag ”ska” vara. Eftersom jag säger åt mig själv att det är vardag (vilket jag måste göra, jag skulle inte orka vara turist i fem månader. Tänk er själva hur knäpp man blir när man åker utomlands ”Åååhh, titta på den där lyktstolpen, den är ju för kul, ta ett kort!”) blir jag uttröttad av att det, trots allt, inte är vardag.

Jag skrev det ovanstående för några dagar sedan, när jag var mycket tröttare än jag är nu. Jag märker så tydligt på mig själv när jag är trött för det är då jag längtar till trygghet och normalitet i Sverige som mest. Men dagen efter hände en trevlig sak som piggade upp mig direkt. Jag satt utanför Teatro Provincial de Salta efter att ha köpt två biljetter till en balett (jajemän, det krävdes bara att jag bytte kontinent för att jag äntligen skulle genomföra det där målet att gå och se en balett. Det och att biljetten kostade typ 20 kronor) på en parkbänk och tog det allmänt lugnt. Plötsligt bryter sig en kvinna i ett turistsällskap ut ur sin grupp och dimper ned bredvid mig. Hon frågar var jag kommer ifrån, berättar att hon och hennes sällskap är från Santa Fe (inte i USA, Argentinas) och att de ska stanna i Salta i tre dagar för att sen dra vidare till Tucuman. Vi småpratar lite, tar ett kort, hon berättar att hon har släkt i Schweich och Tyskland, se där, se där. När hon går hör jag henne glatt berätta för guiden att den trevliga flickan på bänken kommer från Switzerland för japp, det tar inte längre än några sekunder att blanda ihop de två länderna. Hur som helst; det var inte som att jag hittade inte min soul-mate i den den tanten och hon gav mig inget djupt livsråd som kommer förändra mitt liv. Men 1) det hon sa påminde mig om att jag faktiskt lärt mig lite sen jag kom hit för jag fattade vilka ställen hon menade när hon sa Santa Fe och Tucuman, och 2) det var hemskt trevligt. Inte svårare än att man ibland har dagar när man inte pratar spanska alls, sitter på sitt rum och känner sig ensam, och ibland sitter man utanför en teater och får prata med trevliga tanter. Ups and downs.




Chau!

P.S. Har snart sett klart andra säsongen av Buffy the Vampire Slayer och ångrar djupt att jag inte tog med mig fler säsonger. Så om någon vill lägga över på ett USB och skicka hit är de mer än välkomna att göra det, jag har ju kommit fram till att postverket här är att lita på ;)


0 kommentarer:

måndag 21 oktober 2013

När köttet tar slut går världen under

Jag har fått mitt nya ICA-kort! Hurra hurra hurra! Det kom fram i onsdags men eftersom jag redan varit på internet-cafét mån och tis kunde jag inte med mig att gå dit igen så jag väntade tills nu med att aktivera det. Jag litar härmed på det Argentinska postverket: 2 av 2 brev har kommit fram. Känner man för att skicka mig julklappar kan jag också meddela att det verkar ta ca 3 veckor för breven att komma fram så var ute i god tid ;)
En uttråkad eftermiddag blev mitt gamla spärrade ICA-kort ett pussel. Så kul kan man också ha. 


Denna vecka fick vi lite extrauppgifter förutom det vi vanligtvis gör i form av barnhem och annat. Vi fick slå följe med några andra i församlingen och ge oss av till en skola i onsdags och torsdags. Där var vi med som sångassistenter. Veronica (avbildad här nedanför) pratade lite om Familjer (Argentina firade Familje-veckan. De firar allt; mors dag, fars dag, vännens dag, bankmannens dag, dagen för folk som jobbar inom kemisk industri) och hur man är snäll mot varandra i en familj. Sedan sjöng vi en sång. Extremt hardcore koncept, men det var kul att hjälpa till och se en Argentinsk skola på kuppen. Bl.a. lärde vi oss att de börjar sin dag med att alla ställer upp klassvis på skolgården och sjunger nationalsången medan tre elever hissar flaggan. PK-Sverige hade flippat.  


Förutom extrauppgifter gick vi som sagt till barnhemmet som vanligt. Där stötte vi på problem i fredags. Tidigare har vi ibland fått styra upp att barnen börjar bråka och slåss men i fredags var det nya bud. En av tjejerna hade under lunchen den dagen (där man firade Personalens Dag) stulit något, jag förstod aldrig vad och av vem, och därför hade de andra barnen bestämt att de inte vill leka med henne. Vi blev helt ställda när alla barnen så fort hon närmade sig leken helt plötsligt säger ”NU vill vi inte leka mer”. Det var hemskt att se. Och svårt att lösa. Förhoppningsvis har det blåst över till på onsdag, det vore väldigt smidigt. Annars får vi väl försöka förklara hur vi tänker kring det här med att frysa ut folk. Som det nu var löste vi problemet kortsiktigt genom att jag lekte med tjejen och Benjamin tog med de andra barnen. Som sagt får vi se hur det går på onsdag.

Veckan avslutades med asado hemma hos Veronica och Tito, och hela deras familj verkade det som, för att fira Mors Dag. Den här resan är ganska lyxig ändå, tänk att vi får fira familjehögtider med argentinare. Det är inte varje dag. Jag och Benjamin kom för övrigt fram till att i framtiden ska taktiken vid asado vara att äta lååångsamt, för så fort de märker att man har slut på kött slår de till och lägger fram mer och efter ett tag är man så mätt att det är helt sanslöst. Tänk dig att äta julbord, fast så fort du fått slut på tallriken fylls den på! ”Falta carne” (det saknas kött) är det värsta som kan sägas när det äts asado, då går världen under!


Ny utflykt till La Caldera för att denna gång titta på dammen som finns där. Så ser den ut. 

Chau!

0 kommentarer:

tisdag 15 oktober 2013

Kartonghus och regn och magiska bältdjur

Tiden går*. Vi har det fortsatt, ja hur har vi det egentligen? Vi har det bra, jomen det har vi. Förra veckan var inte superintensiv: mån-fre var det enda inplanerade våra besök till barnhemmet. På fredagen fick jag dock ta hand om kidsen själv eftersom Benji var (och fortfarande är) förkyld. Det gick bra ändå, trots att jag var lite trött. Att vara trött gjorde mig mer intresserad av att göra annat än springa-leka så jag tog mig tid att försöka umgås lite med några av tjejerna som inte brukar vara med och leka. En av dem höll nämligen på att pyssla med något som innehöll löv och kartong. Jag bestämde mig för att en värdig sysselsättning var att ta reda på vad hon gjorde och fick reda på att hon byggde ett litet hus av karton med tillhörande lövtak. Hemskt påhittigt. Sen blev jag indragen i bygga-kartonghus-aktivitet av en annan tjej, så jag hjälpte henne att också bygga ett litet kartonghus. När jag gick höll den första tjejen på med nya löv och mer kartong; det skulle byggas ett större hus. När jag först såg hur de klippte kartong och klistrade ihop till små fyrkantiga lådhus fick jag såna där känslor och tankar som man alltid hör att volontärer får: ”åh, wow, de har inte mycket men de tar vad de har och är glada över det. Inget tjat om något Barbiehus här inte, här är hon glad över kartong och löv.” Och sure, det är väl fint att de pysslar ihop små hus. Men vet du vad? Ett av mina skönaste minnen från när jag var liten är när jag samlade ihop massa glasspinnar, klistrade ihop dem och byggde en borg. Jag älskade den där borgen gjord av bortkastade glasspinnar, och jag kommer från en vit medelklassfamilj i Sverige. Jag menar inte att det inte är hårt för de här barnen, för det är hårt. Jag menar att det är andra saker som är hårda på riktigt. Många barn pysslar med skräp. Men inte alla barn räcker upp handen på en gudstjänst och vill be att hen ska få en familj.

Från den mysiga tanken går vi vidare till söndagen med tillhörande gudstjänst och församlingslunch. Gudstjänsterna här är bra, jag tackar Gud för att det inte är en särskilt karismatisk församling, men trots allt på spanska och med lovsånger uteslutande på spanska. I söndags fick vi dock jackpot med inte bara en utan två låtar vars text finns på engelska/svenska. Jag har nog inte blivit så glad av att få sjunga ”Ropa Till Gud” på länge. Lovsångsledaren märkte att jag sjöng på svenska och prompt hade det trollats fram en mikrofon och så var det bara att sjunga medan resten lyssnade på detta fascinerande språk. Men jag gillar det, det är liksom en del av deras väldigt avslappnade gudstjänststämning. Jag menar, lovsångledaren avbröt en låt för att prata lite om vilka som är ”Guds generation” och för att förklara frågade hon säkert 15 olika personer hur gamla de var. Bara sådär.
Sedan var det alltså församlingslunch. Kyrkan här kompenserar för att de inte har kyrkfika genom att ha församlingslunch en gång i månaden. Denhär månaden valde man att ha knytkalas så det var lite allt möjligt som bjöds ute på gården mellan kyrksalen och pastorsparets hus. Lite små-awkward var det nog allt, jag menar, såna där situationer med massa människor som man typ känner kan vara svåra nog att hantera hemma i Sverige så vi ska inte tala om i Argentina. Men det var ganska trevligt ändå. Och någon hade gjort pizza som var riktigt god. Det serverades även ”Pan de Carne” (Bröd av kött) vilket som vi förstod det bestod av köttfärs mixat med ströbröd och kryddor. Spännande. Mosigt. Vi fick gott om tid att prova den maträtten för det blev en del över, och resterna donerades till mig och Benji.

Benji och Robinson spelar pingis. "Very very facíl" som Robinson säger. 

Knytkalas igång. 

Igår regnade det. Jag vet inte hur många gånger jag har suttit ute på landet och sagt, eller tänkt på, hur mycket jag älskar ljudet av regn so smattrar mot plåttak. I’m going to rephrase that, för igår fick jag lära mig att jag älskar regn som smattrar mot isolerade plåttak. Vi lagar mat och äter i en stor sal med plåttak och jag kan bara säga att jag aldrig hört något liknande. Det regnade och haglade så hårt att det började ringa i öronen på mig. Hagel stort som pingisbollar! Och om man gick ut på gatorna såg det ut såhär:



Tydligen finns det inga avrinnings…hål (Vad heter det?) i gatorna utan allt vatten rinner längs gatorna tills det kommer till en flodkanal längre in mot centrum. Se där. Vi kan väl säga att många tittade konstigt på mig och Benji genom fönster och från bilar när vi vadade runt på gatorna och fotade den spännande händelsen. Galna gringos!

Här följer lite blandade bilder från veckan.

Världens bästa Matilda skickade en födelsedagspresent till mig och jag blev så så lycklig. Någon frågade mig om halsbandet är en symbol från Sverige och jag måste säga att det var lite pinsamt att förklara att "Nej, den är från...Harry Potter."
När kläderna inte kan hänga ute längre och de fortfarande är blöta får man improvisera tvättlina inomhus. Tandtråd har många användningsområden :)


 
Hur gör man något sånt där med en spraybruk?!

Det här är min skrivbordsbakgrund just nu. Hur bra är den liksom?! Ett bältdjur med vingar med en liten indian som rider på den!

Chau!


*Parantes om tid: i Argentina ställer man inte om klockorna till sommar- och vintertid fick vi veta häromveckan. Fine enough, det finns många länder som inte gör det. Det lustiga är dock att de brukade göra de men att den nuvarande regeringen bestämde sig för att det var onödigt och krångligt att hålla på och ställa om klockorna. Så då slutade man med det. Tänk om nästa regering skulle säga ”Nä, hörrni, ska vi inte bara strunta i det här böket? Tack för oss.”

0 kommentarer:

tisdag 8 oktober 2013

Fotboll var visst inget för mig

Med helgen avslutad sadlar vi upp för ännu en vecka i Salta. De är alltid lite segstartade eftersom vi börjar med ”helg” mån-tis, men det kan vara rätt skönt att få tid att handla och träna och handla och träna… och titta på ”Freaks and Geeks”, serien som just underhåller mig. Vad helst vi kommer på egentligen som äter tid. Jag tar långa promenader och går på random gator som jag inte knallat på förut.

Vi var iväg till barnhemmet i fredags igen och kidsen var lika taggade att se oss som förra gången. Denna gång plockades en radio fram och det bjöds in till allmänt dans-jammande. Hmmm. Som stel svensk var det ju aningen obekvämt. On the plus side lyckades vi säga till att vi inte ville ha socker i teet när det var mellanmål den här gången. I onsdags serverades vi det absolut sötaste teet jag någonsin druckit, skulle inte förvåna mig om det var en sådär 6-7 skedar socker i. Som jag har sagt innan är barn inte min starkaste sida, och dessutom är jag inte van att umgås med barn kontinuerligt. Min erfarenhet av att leka/underhålla barn handlar om scoutmöten, som är aningen mer organiserade än våra lekstunder, och sporadiska tillfällen med kusinbarn/kompisars barn etc. Det här med två gånger i veckan i flera månader, det är något nytt för mig så jag ser det verkligen som an education. Hittills är det både enkelt och svårt. Enkelt för att de är så taggade och påhittiga med vad vi ska göra vilket gör att min fantasi behöver vara i princip noll, svårt för att jag vill vara schysst och rättvis och att det inte alltid är lätt att vara det utan att någon blir stött. Det försvåras av språket, absolut, eftersom jag har lite svårt att förklara att ”jamen du har ju redan fått vara kullaren i den här leken tre gånger, nu får någon annan vara”. Veckans språk-hybris var när jag försökte medla mellan två tjejer som hade bråkat och se till att ingen av dem kände att den fick skulden. ”Jo jag vet att hon slog dig men det betyder inte att du får kasta pinnar på henne” rullade av någon anledning inte helt lätt på spanska. Det finns så mycket som jag vill att de ska förstå att det verkligen handlar om att ta sina fighter.


I söndags var vi inbjudna hem till en kille i församlingen för att kolla på årets fotbollsmatch: Boca Jr. vs River. Eller ja, Benjamin var inbjuden och hade liksom antagit att det var för oss båda. Jag tyckte att det kunde vara värt att dubbelkolla så Benjamin passade på att fråga Robin när han ringde för att stämma av hur vi skulle ta oss till hans hus. Robin blev väldigt förvånad över att jag ville komma och poängterade ett par gånger att det bara skulle vara grabbar där. Ack och ve, vad skall en ung dam göra då? Benjamin sa att det inte var några problem för mig om det inte var det för dem och på den vägen var det. Vi kom till Robins vid halv sex (efter att vår guide till bussen inte dykt upp och glömt att berätta det) och jag hann vara där i ca. 20-30 min innan Robins mamma och moster frågade om jag inte mycket hellre ville följa med till deras mamma och dricka te istället för att titta på fotboll med en massa grabbar. Såklart. Jag kände mig lite dum som gick efter att faktiskt ha frågat om jag fick komma men kände att det samtidigt var kul att, ja, uppleva lite kultur och detta var ju hur jag som tjej tydligen förväntades agera. Så det bar av till mammans (Robins mormor alltså) hus som låg i närheten. Märkligt. Ingen av dem kände ju mig egentligen, och så var jag plötsligt bara där i hennes vardagsrum som om det var den mest naturliga saken i världen. Det poängterades flera gånger att de hade räddat mig från att behöva vara ensam tjej med fotbollstittande killar, ve och fasa. Det var hur som helst väldigt trevligt att dricka te med dem. När det var dags att åka hem sa Robins mamma (som jag glömt namnet på) att jag var hemskt välkommen att bara titta förbi närhelst jag kände för det. Oh no. Jag kan inte hantera såna inbjudningar! Vadå närsomhelst? Hon kan ju inte på riktigt mena närsomhelst! Tänk om jag stör! Tack och lov är hon med i församlingen så det kanske går att tydliggöra en träff någon dag…


Har inte lagt upp så mycket bilder från själva Salta så här kommer några såna där smått intetsägande stadsbilder, men ni kanske får lite klarare bild av hur det ser ut här. 
På väg in mot centrum

Plaza 9 de Julio, park-torget som ligger mitt i stan. 

Större shoppinggata.

Och avslutningsvis: så här ser alla skoaffärer ut. Det kanske är smidigt för dem, men för mig med begränsat ordförråd hoppas jag att jag aldrig kommer behöva förklara vilken av skorna jag vill ha. "Den där ehh svarta bredvid den där andra svarta och den där öhh... skon."


Chau!

0 kommentarer:

fredag 4 oktober 2013

So it begins...slowly

Kära Läsare!

Hittills är min tillvaro här väldigt, väldigt lugn. Det finns mycket tid till att läsa, spela Kungen (jag har för mig att jag har lagt 75 omgångar Kungen nu) och Pinball, lyssna på musik, jogga och allmänt göra vad jag känner för. Nu var det ju dock inte riktigt därför som jag åkte hit. Tanken är ju att jag ska hjälpa till på något sätt. Vår handledare David verkar vara väldigt mån om att vi inte tröttar ut oss och att vi alltid har det supertrevligt och mysigt, vilket hittills resulterat i att vi inte gör överdrivet mycket. Men! I onsdags började ett nytt projekt för oss, äntligen! Vi gick till ett barnhem för barn som blivit tagna från sina familjer av socialen på grund av problem i hemmet och där dumpades vi med instruktionen "lek med dem". Jahapp. Vi går alltså in på barnhemmet (efter att det först var lite strul direkt när vi kom, man var lite oense om vi skulle komma vid 17 eller 19), ingen i personalen riktigt hälsar på oss eller säger åt oss vad vi kan göra. Vi har fått det förklarat för oss att de flesta barnen gör sina läxor just för tillfället (det var anledningen till att det kanske vore bättre om vi kom vid 19) men två tjejer är lediga. Dem går vi ut på gården med och ja, hänger runt. Pratar lite. Gungar. Försöker låtsas som att vi är superbekväma och inte alls tycker att det är en mycket märklig situation. Tiden går och vi börjar leka lekar när det ansluter några barn till. Bland annat varianter av "Under hökens alla vingar" och "Kom alla mina små kycklingar". Fast i den här versionen av "Under hökens alla vingar" säger man en färg och det barn som har fått den färgen tilldelad ska försöka springa. Blir man tagen får man gå åt sidan och ska låtsas vara en del av ett badrum, t.ex. en dusch. När alla är badrumsdelar går en person in och "använder" sakerna, varpå de "går sönder" och leken är slut. Just den där badrumsdelen förstod vi inte riktigt, högst oklart vad poängen var. Men barnen tyckte att det var otroligt självklart och fattade inte varför vi inte hängde med.
         Kidsen var stört taggade och jag är så glad för det, det gjorde vårt jobb mycket lättare. Jag hade glömt bort hur många lekar man kunde när man var liten, jag menar varje rast i flera år hade man ju alltid något att leka. Så vi behövde inte göra så mycket mer än att vara där och vara med. Det var lite hysteriskt med så många barn och ibland pratade väldigt många samtidigt och plötsligt lekte man kull, nej, vänta vi byter till tjuv och polis, nej, burken! 
         Jag är ingen naturlig barn-människa så jag är lite nervös över hur det är kommer bli, vi ska trots allt vara där väldigt många veckor. Avsaknaden av rutiner gör det också lite svårare, vi har liksom inget att gå på utan förväntas bara dyka upp och, well, göra något med barnen. Och vad gör man när en nioårig tjej frågar en "kan du vara min mamma"? Just då önskade jag verkligen att jag kunde bättre spanska så att jag skulle kunna säga mer än "nej, det kan jag inte. Jag ska hem om några månader". Det märks att personalen inte har tid att vara med dem så mycket för de blev otroligt exalterade över att prata med oss, kramas och bli uppmärksammade. 

I övrigt har vi ätit middag hos handledare David med familj. Det var bestämt till tisdag men vi fick aldrig någon bekräftelse på när de skulle komma och hämta oss. När Davids fru dök upp vid 19-snåret antog vi att något var på gång, men hon gav inga tecken på att det skulle hända något. Vi försökte hinta oss till ett "jamen, då åker vi då" (som svensk är det ju alldeles för konfronterande att bara fråga rakt ut, jag menar någon kan ju tycka att det blir pinsamt) men inget hände. Vi smsar David (ja, vi klarar inte av att bara fråga henne) och får svaret att tyvärr blir det inget ikväll eftersom en vän till familjens pappa har dött. Funkar det imorgon istället? Så vid halv-åtta på kvällen får vi veta att middagsplanerna är off the table. Jaha.  När middagen väl blev av var den hemskt trevlig och vi diskuterade invandringspolitik, ni vet, såna där lite enklare ämnen. Men det är faktiskt förvånansvärt hur mycket vi faktiskt klarar av att prata om. Och jag skojade! Veckans tacksägelseämne!

Chau!

0 kommentarer: