måndag 30 september 2013

Liten gloslista efter en månad i Argentina

Alfajores: Två degistivekex med Dulce de Leche mellan, vanligtvis doppad i choklad. I början tyckte jag att det var rätt meningslöst som sötsak, men they’ve grown on me och nu är jag helt såld. Bästa Alfajorerna kommer tydligen från kedjan Havanna, om du skulle råka vara i Argentina och vill veta.
Asado: Argentinas BBQ. Ibland är det bara kött, ibland får man också till sin stora lycka äta blodkorv och inälvor också. Köttet serveras tillsammans med sallad och bröd, och i minst tre omgångar. Kött kött och lite mer kött.
Canasta: Knytkalas. Något som vår kyrka arrangerar en söndag varje månad för att samla församlingen och umgås, eftersom de inte praktiserar kyrkfika här. Knytkalas är för övrigt det svenska ord våra Argentinska vänner har haft svårast att uttala, KN-ljudet är mycket svårare än man tror. Kinut Keles, Kinetet Kalos, jag tror de provade alla uttal som är möjliga.
Coca: Tobak i bladform som tuggas. Ser du en man med ena kinden utstickande som en hamster vet du vad han tuggar på. 
Empanadas: Halvmånsformad pirogliknande degknyte med valfri fyllning. Gott gott gott. Fast det här med att ha i kokta ägg kan de väl sluta med? (Kokta ägg verkar vara poppis att ha i överallt; potatissallad, paj, empanadas, sallad, mackor. Jag är inget fan av kokta ägg på det sättet.)
Enkelriktat: Överallt. Efter två veckor i Salta har jag tappat reflexen att titta åt båda hållen när jag går över gatan eftersom bilarna alltid bara kommer från ett håll. Jag kommer bli påkörd när jag kommer hem…
Fruktaffär, Bageri, Slaktare, och Äggbutik: allt har en egen butik här. Okej, äggbutiken har jag bara sett på ett ställe men det var literally en affär där man bara kunde köpa ägg! Att allt är på olika ställen har både för och nackdelar: det tar längre tid att handla allt, men å andra sidan är det färskare grejer och mysigare att handla. Och man kan gå in på bageri och köpa färska frallor utan att vara rik som ett troll! Vi har fått berättat för oss om en bra butik som säljer färsk pasta så den ska vi ta och hitta också.
Jobbtillfällen: Det gäller att skapa så många som möjligt av dessa. Ha därför tre olika kassor i elektronikbutikerna (en där man säger vad man vill ha och får ett kvitto på det, en där man lämnar in kvittot och betalar för varan och får ett nytt kvitto, och en där man lämnar in kvittot från kassan och får hämta ut sin vara) för att maximera antalet personer som tar hand om en kund. Det går också bra att skapa jobb genom att på bensinmackar se till att kunderna inte behöver tanka själva och i stället ha folk som gör det åt dem. 
Mataffär: se Fruktaffär, Bageri, Slaktare, och Äggbutik. Leta dock inte efter mejeriprodukter på något av dessa ställen, det kommer inte sluta lyckligt. Det är bara att vänja sig vid att det finns smör, mjölk, mjukost, grädde och yoghurt (se Yoghurt) och att underbara saker som Creme Fraiche och Keso är för evigt förlorade.
Mattider: Lunch vid 14 och middag tidigast 20. Gärna 21 eller 22. Har helt vant mig vid detta, nu får jag inte för mig att börja laga mat förrän tidigast åtta. 
Siesta: Du, det här med att ha öppet butikerna hela dagarna verkar jobbigt. Vore det inte bättre om vi stängde i tre timmar mellan 14 och 17? Så kan alla åka ända hem och äta lunch och sen komma tillbaka till jobbet.
Yoghurt: Vattnig mejeriprodukt med mjölkkonsistens men smak av yoghurt. Glöm att kunna välja mellan vanlig, low-fat, extra krämig, och Skyr. Jag dagdrömmer om Yoggi Dröm, den tjocka härliga konsistensen skulle jag betala bra för (fast inte lika bra som Benji betalade för en burk Barilla Pesto igår: 65 pesos. Importvaror är dyra).
Vattentryck i duschen: Ordboken kunde inte hitta ordet du sökte efter. Menade du "Droppande vatten"?
Vitamintillskott: Vitaminbrist är farligt, tillsätt därför vitaminer i yoghurt, mjölk, flingor, mjöl och annat du kan komma på som behöver lite mer zing. Allt här är en bra källa av vitamin B2, B3, C, @, Q etc.


Och lite mer bilder, idag har jag tillräckligt med batteri för att hinna ladda upp dem!

Mer street art :) Det är sjukt värt att ta promenader här för man vet aldrig vad man stöter på. Denna hittade Benji på söndagspromenad.

Söndagspromenaden tog oss även förbi ett shoppingcenter. Med en inomhus-slänggunga. 


 Bilder från utflykten till San Lorenzo i fredags:


Kor stöter man på överallt i San Lorenzo. Vid ett tillfälle blockerades min väg av en jättestor tjur, den var läskig. 

Chau!

0 kommentarer:

fredag 27 september 2013

Siesta

Kära Läsare!

Livet rullar på, och vi har nästan, nästan kommit igång med att jobba nu. I lördags var jag med på Hora Feliz (Glada Timmen) som är typ som söndagsskola för ett gäng ungdomar i ett fattigt område. Det var lite rörigt och jag visste verkligen inte vad jag skulle göra. Det är svårt att vara auktoritär när man inte ens vet hur man säger "sluta". Men det ska nog gå, tänker jag mig. Nästa vecka ska vi börja hänga på ett barnhem för barn vars familjer inte är lämpliga att ta hand om dem, det kan bero på våld eller alkoholism, och där ska vi i princip agera lekledare. Personalen har inte så mycket tid att bara umgås med barnen så det ska vi göra; leka, läsa sagor, sjunga (vi kan dock inga spanska sånger...) etc. Vi var där och hälsade på i tisdags och barnen verkar otroligt härliga och väldigt intensiva så det blir...spännande.

Som ni förstår är inte schemat supertajt. Det finns gott om tid att upptäcka hur kul det är att spela datorns patiens Kungen. Jag börjar bli grymt bra på det! Jag känner mig som mormor, hon gillade patiens när hon upptäckte det på sin dator, och jag hade aldrig upptäckt patiens hemma. Hade aldrig nått den nivån av uttråkning, hemma där jag har internet at all times. Men när man inte har internet får man roa sig på andra sätt! 
               Man kan också åka ut till San Lorenzo igen. Idag åkte vi ut och delade på oss, Benjamin ville springa men såna tokigheter får han göra själv så jag gick istället. Gick, satte mig och läste och hade det allmänt trevligt. Bra grej. Det kan jag verkligen tänka mig att göra igen för att få lite motion och slappna av. 

Chau!

P.S Hade tänkt ha med lite bilder från San Lorenzo, kor o träd o bäckar o sånt men jag glömde laddaren till datorn och batteriet tar snart slut så jag hinner inte det. Ni får klara er utan bilder idag :)

0 kommentarer:

tisdag 24 september 2013

Djupa reflektioner

Kära Läsare!

Tog en promenad i söndags och lyssnade på två podradioprogram. Det ena handlade om nyheten att J.K. Rowling ska skriva en ny filmserie som utspelar sig i Harry Potter-världen. Det fick mig att inse vilken Harry Potter-nörd jag är (något som, tro det eller ej, jag faktiskt ibland funderar på om jag fortfarande är i samma utsträckning som tidigare) eftersom jag log stort när de började spekulera kring hur trollkarlsvärlden i New York ser ut, då filmen ska utspelas där. Jag är genuint superexalterad över att få reda på mer om denna del av trollkarlsvärlden som vi (Harry Potter-fansen alltså, jag pratar alltid om oss i vi-form) inte vet något om. Ahahaha hihi ha, det kommer bli så bra. Andas Andrea. Men alltså fattar ni?! Mer om Harry Potter-världen! Skrivet av the Queen herself!

Moving on: Det andra var Soran Ismaels Sommarprat och det var också intressant men av en helt annan anledning. Han pratade om hur det är att vara invandrare i ett land som man själv upplever vara sitt hemland. Det är ingenting jag har någon som helst erfarenhet av, på något sätt, men det fick mig att fundera på det här med att vara invandrare och på reflektioner jag själv har haft här i Argentina. Jag är en välkommen gäst här. Jag tänker inte stanna så jag har heller inget behov av att de ska se mig som Argentinare. Men jag har för första gången i mitt liv fått uppleva att bo i ett land där jag inte kan koderna, språket och normerna, och det är fruktansvärt nyttigt att, om så bara för några månader, uppleva sig själv som invandrare. Idag försökte jag tänka mig hur det skulle vara om jag inte var här för ett halvår utan hela livet och det svindlade lite. Jag insåg att jag aldrig skulle komma in helt i kulturen. Skulle nog aldrig förstå nyanserna. Jag insåg att när jag tidigare funderat på hur det skulle vara att komma in i en ny kultur har jag i mitt huvud tagit någon slags blandning av Storbritannien och USA som exempelkultur, men grejen är ju att jag redan kan mycket om deras kulturer. Här kan jag ingenting. Jag vet inte hur man hälsar korrekt. Vet inte hur man beter sig när man blir bortbjuden till någon. Vet inte om man förväntas bjuda tillbaka. Allt det där som jag kan hemma, som jag aldrig ens funderar på och som jag kan skoja om, är helt bortblåst här.

Och språket. Språket språket språket. Att bli rövad på min förmåga att kommunicera med folk har fått mig att förstå hur frustrerande det är och hur mycket av sig själv som försvinner när man inte kan prata med folk på ett vettigt sätt. Jag identifierar mig själv väldigt verbalt, mycket av vem jag är sitter i hur jag uttrycker mig. Jag gillar att vara ironisk och rapp i käften, två saker som jag absolut inte kan vara här. Och vem är jag då? I lördags spelade vi sällskapsspelet Settlers med tre grabbar härifrån och medan vi spelade satt jag och tänkte på hur det här hade varit i Sverige. För det första: småfraser. Som ”åh, shit vad klantig jag är” ”hur tänkte jag nu?” ”din tur”. För det andra: skoja. Jag skojar mycket med folk. Driver med mig själv och andra. Det är ett sätt att connecta med nya människor, att särställa mig själv i en grupp. Men på spanska kan jag inte det och då får dessa nya människor inte se den delen av mig, en del som jag ju faktiskt ser som central i min personlighet. Hemma pratar jag mycket (det vet ni allihop) och här, well, jag kan väl säga att det är första gången som jag upplever mig vara den tysta i en grupp. Jag kan helt enkelt inte riktigt vara mig själv på spanska. Så jag har fått mig en stor dos ödmjukhet kring språkbruk och hur utsatt man känner sig när man inte kan ett språk. Jag hoppas att jag när jag kommer hem ska kunna omsätta denna lärdom i mitt beteende när jag pratar med folk som inte kan svenska så bra, att jag ska komma ihåg att ge folk tid att tänka ut vad de ska säga eftersom jag vet hur mycket jag själv uppskattar när folk här låter mig ta min tid att pussla ihop meningar. Framför allt att komma ihåg att deras personlighet kanske sitter i ett annat språk än det vi pratar just då.


Promenaden där jag lyssnade på dessa program togs för att jag sett en cool graffitimålning när vi åkte buss som jag gick för att fotografera. Så här bjuds ni på en annan favorit från Saltas graffitiscen. Och en bild på ett vändkors vid ett par tågräls. Den bilden är svartvit så det betyder att den är artistisk.


Chau!



  

6 kommentarer:

fredag 20 september 2013

Feliz Cumple!

Ja må jag leva, ja må jag leva, ja må jag leva uti hundrade år! Ett fyrfaldigt leve för mig, jag lever hipp hipp hurra, hurra, hurra, hurraaaa! Idag fyller jag 20! Mycket märkligt att fylla 20 och inte vara hemma faktiskt. Det är ju 20, den där ”stora” grejen. Som vanligt känns det ingen skillnad, men hemma hade jag i alla fall vetat vad jag kan göra för att fira, har liksom mina favoritmaträtter som man kan laga, ställen att gå till, folk att träffa etc. Det är först nu när jag är borta som jag inser att jag har fira-något-speciellt-rutiner. Se där. Hur som, eftersom jag inte är hemma fick det bli på något annat sätt. Jag vaknade vid 10 eftersom jag inte ställt klockan för första gången sen jag lämnade Sverige, whoop whoop. Benjamin kom in med frukost på sängen! Födelsedagsfrukosten bestod av mysko rinnig yoghurt (det märket får inte en andra chans) och standard te. Men i sängen! Frukost avklarad körde jag på lite efterrätt till frukosten; jag tog med mig fyra 200gr Marabou och har väntat tills nu med att öppna en, så såhär på födelsedagen blev det lite mintkrokant och lakrits som också hade sparats till detta speciella tillfället. Trots att jag är så långt hemifrån hade jag faktiskt två födelsedagskort att öppna (förutom det jag fick av Benjamin, icke att förglömma) från Tessan och Elin, som gett mig dem innan jag åkte. Otroligt mysigt, det var så värt att få födelsedagskort hemifrån J
               Sen hade jag ett kort, eller brev, till. Från mig själv. När jag var 11 år skrev jag ett brev som skulle öppnas av mig år 2013, när jag fyllde 20. Som av en slump kom jag ihåg det här brevet innan jag åkte och fick med mig det hit. Det är något speciellt att öppna ett brev och se min egen handstil från när jag var 11, jag skrev allt i skrivstil då. ”Jag ska börja Engelska skolan. Gick jag där i Gymnasiet eller började jag i en skola i stan?” Både och faktiskt. ”Och när vi ändå pratar skola, klarade jag studenten? Och hur gick det med körkort?” Målmedveten tjej. För det första: klara studenten? Jupp. Det var bara att gå ut genom dörrarna. Gymnasiet i sig var tufft, men studenten var nog det lättaste av alla de tre åren. För det andra: du kan ge dig på att det gick bra med körkort! I andra halvan av brevet berättar jag om mitt kärleksliv, jag var tydligen kär i Joakim, Markus och Tobbe. Två kompisar tyckte att jag skulle bli ihop med Markus, vilket jag i och för sig ville, men jag var mer kär i Jocke. Drama på skolgården.
               Dagen fortsatte med födelsedagslunch med pastorsparet (frun heter Graciela! Hon har en mugg med sitt namn på!) med kladdkaka av kock Benjamin till efterrätt. Yää kladdkaka :) Bästa delen av födelsedagen: skypa med Mami&Papi och kära Miss Motor. Det är något visst med att få sin en kornig video av sin favorit-värmlänning när man sitter många mil hemifrån på sin 20-årsdag.

Den här veckan har ju innehållit andra dagar än min födelsedag också. Har vi gjort något? Ja. Fast inte det vi trodde. Som vi hade förstått det skulle vi denna vecka börja hjälpa till (äntligen!) med lite saker, det var något om att åka och titta på en skola och ett sjukhus, oklart varför men något skulle i alla fall hända. Så när vi i tisdags fick höra att vår handledare, som skulle hålla i de här utflykterna, skulle vara borta i fem dagar blev vi lite förvånade. Jaha, då var vi alltså lediga fram till helgen. Man kan höra talas om mañana-attityden men det blir ändå en krock när man faktiskt blir utsatt för den. 
               Så vi har gjorde en liten utflykt till närliggande la Caldera och gick igår upp till toppen av Saltas utkiksberg. Det är ett spännande liv. Och ett kallt sådant! Jisses, kylan slog till och plötsligt var jag extremt glad att jag tog med mig underställ. Förutom igår när vi gick upp för en massa trappor, då slog vädret plötsligt om till 20 grader. Kan säga att ullunderställ inte är toppen att ha på sig i sån värme. Vi fyller dagarna med lite annat också: tittar på tv-serier, läser böcker (Här har jag ett problem. Jag har nu gett upp tanken på att jag ska kunna ransonera mina medtagna böcker eftersom jag redan läst ut två och är halvvägs igenom en tredje, vilket betyder att jag har tre böcker kvar. Hoppsan), och gör ärenden. Som berättat innan tar alla ärenden låååång tid. Igår till exempel spenderade jag 2½-3 timmar med att köpa ett headset, innersulor och mat. Det är sannerligen inte lätt när man inte vet var man ska gå för att köpa saker.

Som jag berättade innan passade inte min superadapter i uttagen här, så jag har fått en adapter åt min adapter. Men när man har två adaptrar i ett uttag får man ingen el, för de blir för tunga. Så då får man stabilisera upp den tunga adaptern med en bok. Kreativiteten flödar här borta! Har även använt tandtråd som tvättlina, känner mig super hardcore. 

Enorm Jesus-staty i La Caldera.


"Detta hem är katolskt. Vi accepter inte propaganda från protestantism eller andra sekter. Leve konung Kristus! Leve jungfrun av Guadalupe, Guds moder!"
 Den här lille kamraten väntade på bussen med oss


 Utsikten över Salta från utkiksberget




"Kapten, är du säker på att du vet var vi är?" Underbar street art, det finns verkligen massor här i Salta. 


Chau! 

0 kommentarer:

tisdag 17 september 2013

Träd, procession och sporrar

Kära läsare!

Jag och Benjamin har varit på äventyr. Vissa av er som känner mig skulle nog kalla det för en liten expedition ;) Vi tog, helt själva, en buss från Salta till närliggande San Lorenzo. Jag poängterar att vi gjorde det själva för att det trots allt är något av en prestation eftersom det är inte helt lätt att veta var bussen avgår någonstans när stationsskylten ser ut såhär:



San Lorenzon visade sig vara en by/hussamling med närliggande fantastisk skog. Det var ett tag sedan vi såg natur så det var skönt att knalla runt bland träden, det är lättare att slappna av i en skog för natur är inte kulturellt laddat. Och otroligt träd sedan! Skäggträd! Jag var lyrisk och tänkte på Tarzan – visst känns det som Tarzan-träd?





Ibland kan det dyka upp en ko mitt i skogen. Ja, Argentina är ju inte en av världens största köttexportörer för inte.



Vi avslutade San Lorenzo-besöket på den mysiga restaurang ovan där det inmundigades klockren pasta. Bussen hem var även den svår att hitta, hade det inte varit för att det stod en kvinna längs vägen och väntade hade vi aldrig vetat var man skulle vänta för där fanns det inte ens någon randig stolpe till hjälp.

Kyrkan vi bor i och ska jobba med är evangelikal men i Argentina är 90% katoliker, och i veckan hade katolikerna i Salta sin största fest för året: högtiden för La Virgen de Milagro. Hela veckan har det vält in folk från hela provinsen, vissa pilgrimer hade gått i 14 dagar för att komma hit. I söndags var det dags för huvudattraktionen: en procession med figurerna av El Señor och La Virgen de Milagro. Så jag och Benjamin knallade snällt in till centrum för att titta på det hela. Väntade länge. Det bads en massa från katedralen. Jag vet inte hur många gånger de upprepade ”con fe enamorada, convirtamos la esperanza en milagro”. Men när processionen väl kom igång fanns det mycket att titta på: Röda Korset-sköterskor, kirurger, brutalt många poliser (på riktigt, typ det seriösaste säkerhetspådraget), små barn utklädda till änglar (aaawww), och så såklart massor av små statyer av jungfrun. Och THE jungfrustaty. Ja. Varför inte?



Det kom hela tiden nya poliser och fyllde på här, tydligen var det riktigt farliga katoliker som stod längs den delen av vägen.  



 Titt på hans stövlar! Sporrar! Sporrar I tell you!




Vad gör vi annars då? Jadu, det är frågan. Vi har inte riktigt kommit igång, men nu i veckan ska det hända grejer. Lite otydligt vad för grejer. Och när de händer. Temat är: soft schema…vilket schema?...vadå bestämma tid? Vi ska helt enkelt få hjälpa till med lite allt möjligt, och för mig verkar det innebära översätta lite prylar till engelska (här är ju problemet att även om min engelska sitter bra är det inte samma situation med spanskan. Det blir spännande), hjälpa till med barn på lördagar, laga/ordna/ta hand om kläder som lämnas in för bortskänkning till hemlösa etc. Som sagt, det är löst och blandat. Helst vill jag hjälpa till med deras arbete med hemlösa, men som tjej är det tydligen inte aktuellt. Tråkigt. Dock får jag laga kläder! Jag kan inte sy! 
Det är lite krångligt att bo utomlands. Jag menar, allt sånt där som går av automatik, som man bara vet hemma, allt det är bara att slänga ut genom ut fönstret. Var köper man busskort? Ingen aning. Laddar mobilen? Ladda vadå sadu? Var köper man mat? Just matfrågan försvåras ju av att de helst inte köper kött och frukt på en supermarket, utan då får man ta och hitta en slaktare och en fruktaffär. Lille svensken i mig piper ”Men det är ju så smidigt att ha allt på ett ställe!” Igår gav vi oss dock ut på shopping-runda och lyckades inhandla mat. Första gången i mitt liv som jag köpt nymald köttfärs över disk hos slaktaren! 


Chau!

0 kommentarer:

torsdag 12 september 2013

Salta es el Gotemburgo de Argentina

Hola hola!

Jag är här! Efter en sisådär 20 timmar på buss anlände vi (ca. 2 timmar försenade) i tisdags till Salta. Bästa bussresan jag någonsin haft. Det började bra med att i princip det första som hände var att de serverade oss kakor. It’s like the know me! Men det bästa av allt var stolarna, det är ju faktiskt inga problem att sova på en buss om man kan fälla tillbaka stolen till helt horisontellt läge! Grymt! Landskapet vi såg fram emot att se var kanske mindre spännande än stolarna, väldigt torrt och gräsigt, men ju längre norrut vi kom ju mer berg visade sig och jag har saknat berg i BA som är platt som en pannkaka. Vägen in mot Salta går dessutom längs en bergssida så när vi svängde runt ett hörn bredde sig plötsligt staden ut framför oss. 









Och ja, nu är vi här. Jag bor i ett litet rum precis bredvid ingången till kyrkan. 





I hörnet som inte syns på bilden av mitt rum finns ett litet handfat, nice att kunna borsta tänderna på rummet. Ja, jag inser att jag har börjat prioritera i alla fall lite annorlunda (även om den svaga duschen verkligen inte välkomnades): Jag har en stol och när jag såg den var det första jag tänkte "yes, en stol! Med en DYNA! Hurra!" I rummet finns det även fyra eluttag. Inget av dem passar de fancy-pants dyra adaptrarna som jag köpte i Sverige. Dock kan man få in våra vanliga kontakter. Bra där Andrea.
           På andra sidan gården på baksidan bor kyrkans pastorspar, Jorge och hans fru (vi kommer inte ihåg vad hon heter och nu har det gått så lång tid att det blir lite pinsamt att fråga…) tillsammans med deras dotter och hennes son. Hittills har vi ätit hos dem, men i framtiden kommer vi laga mat själva. Frågan vi ställer oss är när ”i framtiden” börjar. Verkar något flytande, speciellt som kylen det var tänkt att vi skulle använda gick sönder förra veckan.

Salta verkar vara en otroligt mysig stad. Det känns lite som Göteborg; en storstad med småstadskänsla. Och för folk som oroar sig för min säkerhet verkar de ha en rejäl polisstyrka ute på gatorna. Jag har sett fler poliser de här två dagarna i Salta än jag sett någonsin i Stockholm. Så det känns lugnt att gå runt här, speciellt som det är ett mindre område att tappa bort sig på! De här dagarna har jag och Benji gått runt lite och fixat några småsaker: busskort och simkort. Igår gjorde vi misstaget att ta en kolla-området-promenad mellan 2 och 4. Det var varmt då. Den där kylan som vi blev varnade om, och som eventuellt normalt skulle ha varit här, har verkligen uteblivit. Det är en sisådär 27 grader! Fattar ni hur varmt det kommer bli kring jul?! Dessutom har det inte regnat på 6 månader så torrt är förnamnet.

Själva jobbandet börjar nog någon gång nästa vecka, vi ska träffa teamet på lördag. Idag pratade vi med vår handledare David som beskrev lite vad de gör och så vidare och på honom lät det som att vi kommer få rätt mycket fritid, för att kunna upptäcka området. Det är ett hårt liv det här.

Det finns så otroligt mycket mer att berätta om, som bök med toaletter och spännande dusch, men det får vänta till en annan dag :)



Chau!

P.S. Jag har suttit med bultande hjärta på detta wifi-café och skrivit det här inlägget, några mail, och kontaktat min bank, för jag glömde strömsladden hemma och batteriet tar snart slut. Alla får vi ju våra adrenalin-kicks på olika sätt. 6 % kvar.

0 kommentarer:

måndag 9 september 2013

Por la ultima vez

Hola!

Nu ni, sista blogginlägget från Buenos Aires! Jag har ingen aning om hur det kommer ligga till med internet i Salta så det är väldigt oklart när nästa uppdatering kommer. 

Igår avslutade vi Buenos Aires med att besöka Museo Nacional de las Bellas Artes (konstmusem, basically). Mycket fina grejer. Speciellt kändes det skönt att vara på ett museum där det inte gjorde så mycket om man inte kan spanska så bra, konst kan man ju uppskatta ändå :) 

Jag föll lite för den här tavlan eftersom lutningen på marken får det att se ut som att det är en jätteliten jord, och det är gulligt att tänka på. 

Sedan knallade vi runt på en hantverksmarknad och satt i en park och lyssnade på en man som spelade gitarr, massa argentinska klassiker. Jag tänker att det typ var som Cornelis Vreeswijk- och Povel Ramel- låtar, del av kulturarvet. Och vart man än vände sig kunde man hitta någon som satt med en termos och drack mate. Dagen fortsatte sitt argentinska tema med att vi åt klassiska bakverk vilket visade sig vara något av det sötaste hittills. Wienerbrödsliknande deg i olika former fyllda med dulce de leche och toppade med florsocker. Phew. Tillsammans med mate, och alltså det är verkligen ingen hit men det är bara att bita ihop. Kultur är ju kul, det säger alla! 



Kvällen avslutades det med mer argentiska klassiker: asado. Vilket är deras variant av grillat. Man grillar stora mängder kött som sedan serveras i olika omgångar. Jag kan väl säga att jag igår äntligen förstod vad folk menade när de sa att man i Argentina äter kött med kött - jag trodde liksom att det betydde att äter mycket kött, men de betyder verkligen att det är kött MED mer kött. Inget mer. Man äter kött. Glöm potatissallad, pommes frites, pasta. Sallad och bröd fanns att tillgå också i och för sig. Men det var verkligen rejäla mängder kött!





Sist av allt åt vi mer glass - denna gång gick vi till ett ställe där glassen kostade ca 18 spänn för 1/4 kilo. Som sagt, denna stad skulle bli min död!


Så, nästa: Salta. Det ska bli spännande att faktiskt få se var jag ska bo dessa resterande månaderna. Igår kom jag på att äventyret verkligen bara precis har börjat, det är ju 5½ månader kvar! Vilket är både kul och skrämmande. Jag tycker att det här första 10 dagarna känns som länge så det är svårt att föreställa mig så mycket mer. Ahhh. Jag menar, igår var jag lite seg och kände att "nä, nu får det räcka med spanska. Nu nu nu får dem faktiskt ta och ge sig med det här språket". 5 månader till. Det kan bli kul!

Chau!

0 kommentarer:

fredag 6 september 2013

La comida

Temat för dagens inlägg är mat. Nu vet du. Mycket spännande (spännande är för övrigt ett ord jag måste lära mig på spanska - det saknas i mitt ironiska vokabulär). Men först en kort uppdatering om vad som händer: Vi köpte biljetter till Salta idag, och för första gången i mitt liv jag kommer att resa 1:a klass - i en buss. Vi får se vad det betyder. Resan tar cirka 20 timmar så vi har massor av tid för att se landskapet vilket jag verkligen ser fram emot. Det, och att ha lite alone time till att läsa, titta på filmer och allmänt ta det lugnt. Dessa 10 eller så dagar i Buenos Aires har varit bra men jag längtar efter att bestämma själv vad jag ska göra med min tid. Turistande tar sin energi. Wow vilka problem jag har har. 



En av de stora fördelarna med att ha en lokal guide som visar oss runt i staden är att hon kan såna här ställen - en liten grill som serverar läckra och billiga smörgåsar. Glimrande.


Mate - den populära te-ish drycken från Argentina. Det smakar som örtte gjord på hö. Inte riktigt lika glimrande.


Idag fick vi prova glassen vi hört så mycket om. Jag var så taggad, vad jag älskar glass. Detta ställe, Freddo, ligger nära där vi bor och skulle ha varit så farligt för mig om jag stannat i BA. 1/4 kg klockar in på ca 35 kr och då är det kvalitetsglass. De hade minst tio olika sorters choklad och lika många av dulce de leche, naturligtvis. Och bägarna! Jag är så imponerad av bägarna! De var frigolit och ganska tjocka vilket var fantastiskt bra för då smälter inte glassen av kroppsvärmen från handen. Varför har vi inte såna hemma?

Chau!

P.S. Toalettspolning som jag tidigare visade lagades med en tandborste gick precis sönder igen. För tredje gågen. Kan ha något att göra med att den riktiga lagningen verkar inbegripa en hel del ståltråd.

0 kommentarer:

tisdag 3 september 2013

Para los que vinieron antes que nosotros

Igår hängde vi på Cementerio de La Recoleta, en gammal kyrkogård mitt i stan. Det är riktigt skumt att gå in där och den gjorde mig riktigt filosofisk. 









Som ni ser är det gata efter gata kantad av mausoleer. Presidenter från förr. Gamla familjer. Nyare tillskott. Flera kvarter bara med döda. Först när jag gick in tyckte jag att det var konstigt, men sen när jag tittade längs en av gränderna kom jag att se framför mig hur denna mausoleums-gata var som vilken gränd som helst; att spöken bodde där och tittade in hos varandra på te. Då verkade det till och med lite mysigt. 

När jag vandrade runt där tänkte jag också på hur fascinerande det är att vi människor gör såhär. Vi begraver varandra och återkommer till den graven resten av våra liv. Trots att den personen inte lever längre. Även folk som inte tror på ett liv efter detta besöker gravar och hedrar ett minne. Jag tycker att det är spännande. Människan är ett väldigt konstigt djur. Vi gör ju samma sak över hela jorden men det blev mer tydligt när jag gick runt bland små hus byggda för döda. Och vilka hus sedan! Några av de där var inte billiga, för att inte tala om hur mycket det kostar att över huvud taget få begravas på den "kyrkogården". Jag tänker på att trots allt detta kommer även dessa gravar en dag glömmas bort. De kanske finns kvar lite längre än andra, men en försvinner de och då spelar det inte någon roll hur mycket pengar man lade ner på att bli ihågkommen. 


För att fortsätta temat kring folk som är döda (japp, idag är jag munter här på bloggen) besökte vi idag en båt. Mycket spännande. På båten hittade vi detta: 

"Skrivelser på språket svenska tillhörande Doktor Gösta Bodman. Antarktis 1903"
"Stockholm den 3 November, 1901. Min kära Gösta! En innerlig och vänlig helsnings sänder jag dig härmed. Att saknaden efter till kära hem kommer att göra sig kännbar inser jag allt för väl, men, med friskt mod, god hälsa och god förtröstan..."

För mer än hundra år sedan var denne Gösta med på den första svenska Antarktisexpeditionen. Deras skepp förliste den 12 februari 1903 och de blev kvar på Antarktis till 8 november när det här Argentinska fartyget hittade dem. Hur häftigt är inte det? Jag blev träffad av lyckönskningarna i brevet. Det kändes/känns tryggt på något sätt att för hundra år sedan var någon annan ute på äventyr och kände sig lost och långt hemifrån, precis som jag gör nu. Och Gösta hade dessutom bara brev! Jag skypade med min kära föräldrar senast idag! Så när jag känner mig nere och långt borta ska jag tänka på Gösta, han får ta och bli min medresenär här på resan.

Chau!

P.S. Vet ni en annan sak jag tänkte på i kyrkogården: most epic location for a zombie movie.

0 kommentarer: