Jag har fått många frågor i dagarna om hur det känns att fira jul här i Argentina och har ju här på bloggen skrivit en del om att det är svårt att få julstämning när det är 30 grader och strålande sol. Julstämningen har helt enkelt inte infunnit sig, och jag har varit små-bitter/ledsen över att inte kunna krypa upp i en fåtölj med en gosig filt, lite glögg och läsa en nice bok. Inget mörker som validerar extrema mängder tända ljus och brasor, inget julskum och annat julgodis. Vad ska en jultraditionsälskande tjej göra? Men så tog jag mig en promenad i torsdags kväll - Benji var iväg och klättrade och jag kände att jag suttit på rummet alldeles för mycket för en dag, så jag knallade in till stan vid nio för att köpa pommes och läsa i parken (två saker jag diggar stenhårt med Argentina: 1) Ruggigt fräna pommes i små hak överallt och 2) Det är folk ute på gatorna även vid 10 på kvällen, Salta är en levande stad även efter sista Rapport!). Jag satt där och läste, tittade lite på folk och så slog det mig plötsligt - det är jul här med. Jag hade varit så fokuserad på vad jag saknade med den svenska julen att jag avfärdat den argentinska julen. De firar inte advent - ett tydligt jul-fel. De har inte pepparkakor - ännu ett misstag. Och sen det här att de inte lyckats ordna så att solen går ner lite tidigare, det är ju bara tramsigt. Men när jag satt där kunde jag ändå landa i att det går att uppskatta jul här i Salta också. Så djupt av mig. Hela tankegången drevs hem av att jag vände mig om och tittade på granen som satts upp på torget, en gran som jag skrattat lite åt tidigare eftersom det bara ser fel ut med en julgran i så mycket solljus. Faktum är dock att vid tio på kvällen är det mörkt även här - och granen var fin och julig. Annorlunda, men inget fel på det. 

Lucia är en svenska tradition som jag gillar väldans mycket, den är så vacker och stämningsfull och massa sånt trevligt. På luciadagens morgon tittade jag på en kort kort videosnutt från förra årets folkis-lussetåg (inte hela tåget eftersom jag hade inte lyckats få ner allt till datorn när jag hade internet) Den lilla snutten var i alla fall mysig och gjorde mig glad. Lucia är fint. I år fick Lucia dock firas med middagsshow i kyrkan - lördagslektionerna i gitarr och trummor hade avslutning med konsert och lite tilltugg. Jag fick den stor äran att hjälpa till med drickan och hade väldigt trevligt där. Stod och pratade om lite allt möjligt med charmiga Veronica - hur det är att få barn, att våga vara förälder och, på ett helt annat spår, Luciafirandet i Sverige. När jag stod och som bäst tänkte på hur icke-svensk denna luciadag var kom middagen in. Jag förstod inte vad det var. Det såg ut som en enorm halv kyckling uppsatt på någon slags ställning för att kunna skära upp den, var det kalkon eller gås månne? Nope. Det var gris. Ett helt grisben. Veronica förklarade att man grillar eller tillagar det i ugn och att det blir väldigt saftigt och gott, och att man sen kan äta köttet kallt under i princip hela julen. Does that sound familiar to anyone? Sverige, jag ger er Argentinas svar på skinkmackan: 

Rå-gott! Saftigt och med delikata såser, inte bara tråkig senap här inte!

Jag och Benji gick på gratiskonsert på lördagen: Saltas Symfoniorkester tolkade klassiska rocklåtar. Jag njöt enormt mycket. Deras Beatles-medley var fantastiskt - Here Comes the Sun på flöjt är riktigt riktigt bra, Come Together satt som en smäck och stråkpartiet av Let It Be var magiskt vackert. Bra kväll i skuggan av den enorma katedralen. 

Sen har jag gjort min egen bit för att öka på julstämningen - bara för att man har ett alla-kulturer-är-lika-fina-uppvaknande betyder det inte att man plötsligt måste ge upp advent. 

Medan jag gjorde nejliksapelsinerna och julgodis lyssnade jag på julmusik. Benjamins julmusik. Konstig julmusik. Jag är en sån där tråkig människa som gillar Absolute Christmas. Inte bara den skivan men den ska definitivt vara med och utgöra grunden, sen kan man utöka med tolkningar och variationer därifrån. Jag är som han killen i "Mer Jul"-låten; det ska gärna vara bjällerklang till allt. Benjamin har acapella-grupper, en suuuuper jazzig intrumental variant, sin fars kammarkör (finfina grejer, juligt och bra) och Samuel Ljungblahd och Ole Böruds julskiva (som säkert är musikaliskt genialisk, men som sagt: utan min traditionella grund kan jag inte ta till mig såna där väldigt omgjorda spännande tolkningar). Så i skrivandes sund laddar jag ner Absolute Christmas, ska det vara ska det vara. Benji har en anna julskiva också: WOW Christmas, ett samlingsalbum med en massa olika amerikanska band/artister. Jag ska försöka förklara hur dåligt det är. På en skala från Dricka Julmust På Julbordet till Invardera Ryssland På Vintern är WOW Christmas Fejka Teckenspråk På Mandelas Minnesstund. Sök på TobyMac's version "O Come All Ye Faithful", it pretty much says it all.

Sist har jag en till insikt som damp ner på mig när jag satt och tänkte på hur jag inte kommer kunna fira jul som hemma: kanske skulle jag ta och fokusera på, typ, Jesus i år? Typ läsa Bibeln med fokus på Jesu födelse och profetiorna om varför han kommer och det. Det spårar. 

Troligtvis sista inlägget innan julafton så MERRY CHRISTMAS! FELIZ NAVIDAD (feliz navidad, feliz navidadprospero año y felizidad, feliz navidad...)! 

GOD JUL!

Nu har jag varit här i mer än tre månader. Tre månader i ett främmande land. Vrickat. Jag har lärt mig massor om Argentina. Som att alla, och jag menar alla, har hund. Häromsistens frågade en kompis till oss om jag eller Benjamin har hund och vi svarade nej. ”Varför inte då?” var hans kommentar då, för det måste ju finnas en anledning till att man inte har hund. En hund är som ett matbord, alla hus bara innehåller en och om det inte gör det, well, då får man ta mig tusan ha en bra anledning. Jag har också lärt mig att köerna på Carrefour (mataffären) är de långsammaste i världen. I världen. Jag har själv jobbat som kassör i en mataffär och jag förundras över hur de lyckas få det att gå så långsamt. Effektivitet: noll. Det är inte ens det att det tar extra lång tid för att de är supertrevliga och pratar jättelänge med alla kunder, de är liksom bara ineffektiva. Som sagt, jag förstår inte.

Speaking of köer, såhär såg det ut utanför arbetsförmedlingen när vi råkade gå förbi en dag:

Kön fortsatte runt hörnet på kvarteret and then some. Det är inte lätt att vara ung och arbetslös i Argentina heller.

Positiv sak: förra veckan lärde jag mig att det kostar ca. 25 kr att gå på bio på onsdagar eftersom det är halva priset då. Jag menar, 50 kr är billigt redan det, men 25! Jag kommer nog njuta lite extra av att gå och se The Hobbit med vetskapen om att nu hemma i Sverige får hala fram en sådär 120-140 spänn. Mmmm, skadeglädje.

Jag har lärt mig en del om Argentinska kryp. Lärdomarna sträcker sig till att de finns och att de är äckliga och om de kommer in i mitt rum ska de dö.

Denna mysiga skalbagge-sak satt på min gardin i typ tre dagar och gjorde mig nervös. Sen försvann den. Det tog ett tag innan jag kunde slappna av igen eftersom jag gick runt och trodde att den skulle hoppa ut ur någon låda eller krypa fram ur min necessär. Till slut kunde jag slappna av. Tills samma kväll som vi skulle åka till Bolivia. Då, då, kom den här inkrypande som om han ägde stället.

Jag önskar att jag inte var så tjejig i såna här lägen men om jag ska vara ärlig fick jag panik när jag såg den krypa in; jag tog min dator, hoppade ur sängen, och sprang ut ur rummet. Och skrek lite. Den var jättestor och hade jätteäckliga ben, också var den snabb som tusan! Inte okej någonstans. Jag försökte vara cool men till slut insåg jag att det var helt meningslöst och att om jag lät den vara kvar i rummet medan vi åkte till Bolivia skulle jag typ inte våga gå in när vi kom hem i rädsla för att den skulle ha växt till storleken av en häst eller byggt ett nät fullt med små bäbisspindlar. Så Benjamin fick döda den. För att ge mig lite cred sa Benji faktiskt att det var den största och äckligaste spindeln han sett. Detta sa han helt lugnt när han satt typ en halv meter från den medan jag satt i sängen och höll benen långt från golvet.

Men det finns trevliga saker också!

Den här supermysiga kaos-bokhandeln till exempel, där vi till vår stora förvåning stötte på en deckare på svenska. Plus i kanten!

Och roliga saker: jättemånga duvor! Mer duvor än staty!

Slutligen bjuder jag på hur man kan fira andra advent om man råkar befinna sig i Salta.

Pannkakor med något vi trodde var blåbärssylt men som var, well, blåbärsnånting. Pannkakorna var väldigt goda i alla fall, det kändes väldigt hemma att äta lite hederliga tunnpannkakor. Med äppelpaj till efterrätt :)

Chau!

P.S. Jag skrev hela detta blogginlägg igår eftermiddag men på kvällen fick vi lite info som jag tycker värdig att dela med mig av så det blir ett litet tillägg här, lite nyhetsuppdatering. Det berättades för oss att det är lite kaos i olika städer i landet eftersom polisstyrkan har gått i strejk. Och utan polisens närvaro har folk tagit tillfället i akt att utföra lite gammal hederlig stöld. I Salta är polisen fortfarande aktiv, men det har tydligen inte stoppat folk från att smittas av anarkiststämnigen från de andra provinserna. Idag har de flesta butikerna stängt av säkerhetsskäl och vänner som varit inne i centrum har berättat att butiksägare och liknande beväpnat sig med träklubbor och sådant för att försvara sig, detta trots att polisen här som sagt fortfarande är funktionerande. Jag blev påmind om Argentinas tuffa historia när mamman i huset som vi åt middag i igår sa att stämningen i centrum fick henne att tänka på tiden när militären styrde landet. Men vi oroar oss inte, det är inga kravaller eller så, så ni därhemma kan ta det lugnt. Benjamin har skrivit ett bra blogginlägg, läs det här: Benjamin Ahlgren D.S.

Det. Är. Så. Varmt. Jag förstår siestan mer och mer, inte bara för att det är alldeles för varmt vid två på dagen för att göra något vettigt utan för att har man gjort något fram till dess är man helt slut. Värmen gör allt lite tyngre. När jag sitter och skriver det här inlägget har jag tagit av mig klockan eftersom det var lite för svettigt med den på.

Hittills har Argentina inte varit superduktigt på att fira jul. Julstämning: noll. 1:a advent i söndags kom och gick som vilken söndag som helst, jag som älskar 1:a adventsgudstjänsten! Den är alltid så mysig. Jag vill sjunga ”Bered en väg för Herran” och ”Var Glad”, och tända ett ljus och prata om åsnan. Sen att jag aldrig sett det logiska i att vi väntar in Jesu födelse med att berätta historien om hur han red in i Jerusalem på en åsna när han var 30, det har inte med det här att göra. De har börjat sätta upp juldekorationer runtom i staden, men de ser malplacerade ut när det är 35 grader ut och solen skiner som aldrig förr. De skulle behöva ett ackompanjemang av mörker och snö och kyla, det skulle sitta fint tycker jag. Dock kan jag tänka mig att det hemma i Sverige skulle uppskattas med mer sol. I år längtar jag efter mysiga brasor i mörkret, nästa år kan jag ge mig den på att jag kommer önska att jag var tillbaka i hettan i Salta. Men right now skulle jag ge lite vad som helst för en lussebulle. Jag drömde en fin dröm i natt där det dök upp en massa lussebullar i mitt skafferi. Det var nice.

Vi har avslutat lördagssöndagsskolan Hora Feliz, sista gången var förra veckan. Det blev lite kaosartat eftersom strukturen helt uteblivit. Det gick från att leka lekar till att alla fick varsin klubba och sen helt plötsligt skulle de lyssna på en bibelberättelse men det var inte så tydligt så de fortsatte prata och stoja och sen tog Graciela upp en sång för att testa något nytt och det skapade nog bara mer ljud och mindre ordning. Anyway, avslutat är det. Hora Feliz har varit en bra erfarenhet på många sätt, kanske framför allt att få se att det är svårt med såna här aktiviteter här också. Ibland tänker vi hemma i Sverige att ”ja, i andra länder där är det mycket lättare att få barn att komma/lyssna på söndagsskola/ungdomsaktiviteter” men här fick jag svart på vitt att så är det icke. Man kämpar med samma sak här, försöker på samma balansera att göra kul saker för att få barnens uppmärksamhet och samtidigt inte tappa bort budskapet i klubbor och lekar.

 Området där vi har Hora Feliz

Glad liten pojke med godis. Den lilla konen har jag pyntat, jag satt uppe till tre på natten för att fixa till alla barnen.

Just nu har vi nästan inget vatten. Tråkigt när det händer liksom. Vi frågade pastor Jorge igår vad det var som var problemet, saknas det vatten i hela Salta eller är det något problem med rören? Det verkar som att problemet inte gäller bara oss och officiellt sägs det att det är för att de är väldigt torrt. Word on the street är att vattnet stängts av för att semestrarna börjar nu och många fyller sina pooler. Bl.a. kommunen. När Jorge berättade det för oss skakade han på huvudet och sa ”Así es Argentina” – ”Så är Argentina”. 

Chau!

En späckad vecka har gjort mig alldeles trött och mycket glad. Ingen ökning av våra ”officiella” uppdrag men socialt har den gångna veckan varit över förväntan.

Det började i måndags med något så trevligt som en kväll av basket med ett gäng blandade kompisar till Damaris, som var den enda vi kände. Några av dem var bröder som, precis som vi, hade flyttat hit till Salta för tre månader sedan. På något sätt kändes det bra att inte vara de enda utan gamla kompisar i staden, och de var kul att umgås med. Basket var perfekt eftersom det kräver väldigt lite språkmässigt och inte heller är galet svårt som sport så jag var väldigt nöjd när kvällen var över. Yay, vi börjar lära känna fler folk! Folk som verkade intresserade av att gå och se The Hobbit 2, ännu bättre!

Resten av veckan har till stor del upptagits av det största sammanträffandet jag någonsin varit med om. För några veckor sedan fick Benji kontakt med en man på gatan som blev väldigt glad när Benji berättade att han var från Sverige. Mannen, Alfredo, frågade om Benji kände någon som heter Lena Bejerot, en kvinna som han hade träffat när de var unga och hon backpackade genom Argentina. Sverige må vara litet men det är fortfarande ett land med 9 miljoner invånare. Trots detta bestämde sig Benji för att göra ett försök och googlade faktiskt fram en Lena Bejerot, som jobbar på Sveriges Radio och verkade ha rest mycket i sitt liv. Han skickade iväg ett mail, kan ju i alla fall inte skada, och döm om vår förvåning när svaret kom tillbaka att ja, hon var i Argentina för en sådär 40 år sedan, ja hon kan ha träffat den här mannen och, bäst av allt, hon är i Buenos Aires just nu med planer att komma upp till Salta! Vad är oddsen? Vi arrangerade en lunch-träff och i tisdags mötte vi henne och hennes cykel-partner (de håller på att cykla runt i Argentina för tillfället, så coolt) Guillermo. Det var så skruvat! Vi åt lunch, mycket trevligt och tog sen en promenad i parken där Alfredo brukar vara. Chansen var liten att hitta honom men så plötsligt var han där.

Det bidde sig sen att vi spenderade resten av tisdagen tillsammans allihop och hade det så trevligt att vi inte ville sluta. Så under veckan har vi gått på museum (trots 3 månader här har Benji och jag inte lyckats pallra oss iväg till det där museet alla nämnt att vi borde gå till), knallat upp på berget härintill och sett mörkret falla över staden, och åkt ut till San Lorenzo för att knalla runt bland alla finfina träd.

På detta glasställe kunde vi lägga till en ny grej till listan av sammanträffande: Lena och Alfredo är födda samma dag, om än olika år.

 Salta by Night

Det är konstigt när man träffar folk på det här sättet. Det är lustigt att tänka att för en vecka sedan hade jag ingen aning om vem Lena eller Guillermo var och sen spenderade jag fyra dagar tillsammans med dem, som den mest naturliga saken i världen. Det är väl någonting med att vara långt hemifrån och inte känna någon annan. Lite på temat att ja, vi känner inte varandra, men trots det har vi mer gemensamt med varandra, eftersom vi är från Sverige, än vad vi har med lokalbefolkningen. Inte för att jag inte vill umgås med det lokala gänget, det är ju det bästa med att vara här, men det är fascinerande hur man lär känna folk när man är på resande fot. Saker och möten som inte alls skulle vara naturliga hemma ter sig plötsligt som det mest självklara och normala i världen. Jag gillar det. Och Guillermo och Lena var huuur trevliga som helst, fantastiskt öppna människor. Språksoppan som blev när vi umgicks allihop, inklusive Alfredo, var en fenomenal blandning av svenska, engelska och spanska. Kan inte ha varit lätt för Guillermo och Alfredo när vi bytte hej vilt.

All in all, en riktigt bra vecka som ledde mig in i december. Hur jag ska klara mig utan allt julmys och alla jultraditioner återstår att se!

Chau! 

Vi är tillbaka i Salta! Tjosan hejsan! Lämnade landet söndag natt och kom hem torsdag natt, trötta men med en liten bit av Bolivia i bagaget. För det första är det märkligt att granlandet att köra en liten tripp till är Bolivia. Jag har liksom vant mig vid att jag bor i Salta, men när det plötsligt så reellt placeras bredvid det fortfarande-i-mitt-huvud-långt-borta Bolivia slog det mig att jag bor i Sydamerika. Jag menar, vi gjorde basically den Saltenska motsvarigheten till att ta en tripp till Norge. Fast Norge är Bolivia, hur knäppt är det?

Vi började med att åka till Aguas Blancas, en stad som ligger precis vid gränsen Argentina-Bolivia. Anlände tidigt, tidigt på morgonen och inte hade vi någon som helst aning om var vi skulle gå för att ta oss över gränsen eller något över huvudtaget. Kändes lite märkligt. Och att passera en landsgräns gåendes har jag aldrig gjort, det har alltid varit att sätta sig på ett plan i Sverige och landa i ett annat. Att gå från den Argentinska myndighetspersonen till den Bolivianska, bara sådär, var alltså något nytt. Men det gick bra, vi fick lämna Argentina och de hade inget emot att vi gick in i Bolivia.

Soluppgång i Aguas Blancas

Båtfärja över till den Bolivianska sidan, här finns det ingen bro inte. 

Från Aguas Blancas tog vi en taxi i 3½ timme till Tarija, vägen dit var vacker men krokig och chauffören höll definitivt inte några hastighetsbegränsningar. Tarija var en stad. Vi åt oljiga bolivianska empanadas, jag gillar de saltenska bättre, och råkade hamna på ett café/restaurang som när vi tittade upp Tarija på Wiki-travel visade sig vara ett av Tarijas bästa. Sannerligen tror jag att jag inte har smakat bättre lemonad i mitt liv, ruggigt bra stuff. Vi var rätt trötta efter att inte ha kunnat sova vidare bra på bussen från Salta, men knallade ändå runt lite och tittade på staden innan vår nästa buss, till Tupiza, skulle gå vid 20.00. Det jag lade märke till mest var de rediga bolivianska tanterna. Klädda i plommonstopsliknande hattar, med två flätor ner till midjan, och rejäla kjolar. Många skippade ryggsäck och bar runt på det de hade i tygstycken som de knöt över ryggen. Kanske är det en västerländsk grej att man blir så lycklig över att det finns ”original kultur” kvar, att inte väst tagit över allt, men glad blev jag i alla fall av dessa gummor.

En till nattbuss togs alltså, denna gång till Tupiza. Inte gick det bättre att sova på den, snarare sämre. Ibland undrade jag om vi över huvud taget körde på en väg eller om chauffören bestämt sig för att gå off-road. Det gungade något helt otroligt, jag fattar inte hur folk kunde sova när man kastades från sida till sida i sätet. Det blev heller inte mysigare att något lite kryp bet mig i fötterna. När jag kollade till dem på morgonen hade jag 11 (!) bett på högra foten och 3 på vänstra. Inte okej, krypet, inte okej. Vi anlände kl. fem på morgonen och slogs av hur kallt det var. Utan solen och så högt upp i bergen hjälpte det inte att befinna sig i Sydamerika. Vi sov en kort stund i väntsalen, tillsammans med allsköns bolivianer som var mer förbereda på kylan och lade sig på bänkarna inlindade i tjocka filtar. När solen gått upp gick vi mot några berg med sol på där vi antog att det var varmare, och inmundigade därför vår frukost bestående av vatten och bröd på en liten kulle utblickandes över Tupiza som vaknade till liv. Det var fint. Hundar som skällde, en lastbil som åkte runt och sålde gastuber, och en polis som var sen till jobbet.

En redig boliviansk gumma väntar på bussen

Efter att ha köpt på oss lite färdkost avgick bussen till vårt faktiska mål, Uyuni, kl. tio. Jag fick ont i huvudet av höjden, det var trots allt uppe på 4000 m.ö.h. under en sträcka. Under resan justerade vi vår resplan något. I ett fall av total reshybris hade vi fått för oss att vi skulle hinna komma fram till Uyuni vid fyra-halv fem på kvällen, hitta ett hostel, gå ut till saltöknen och tillbaka, och sedan ta en buss tidigt nästa morgon för att vara hemma i Salta onsdag kväll (det var då alltså tisdag när vi anlände till Uyuni). Benji kom på att vi hur som helst inte skulle hinna hem för att gå till barnhemmet på onsdag och att vi ju då lika kunde komma hem på torsdag kväll, varpå vi bestämde att ägna hela morgondagen åt saltöknen. A very wise decision. Vi var slitna efter två dagar på resande fot utan att riktigt stanna någonstans, och två nätter utan någon sömn att tala om hade definitivt gjort sitt. När vi checkade in på ett hostel och fick slänga oss i sängarna där insåg vi båda två att det inte hade funnits en chans i världen att vi hade orkat gå till någon saltöken den eftermiddagen. Vi åt middag på en rå-turistig restaurang, som nonetheless gjorde riktigt god pizza, och sov sedan från 9 till 9.

Säng ljuva säng!

Dagen efter hade vi bokat en tur ut till saltöknen. Vi insåg att det hade varit en bra när chauffören berättade att vet var 20 km till början av öknen. Right. Första stoppet var den gamla tågkyrkogården. De första tågen som kom till Bolivia lämnades i öknen och har stått där tills de nu blivit en turistattraktion. Som en jättestor lekplats för vuxna, det var riktigt kul att klättra runt på de gamla tågskeletten. 

Sen bar det av till den faktiska saltöknen:

Hemma i Sverige skakar man av skorna från snö, i Uyuni sparkade vi av salt.  

Det är väldigt märkligt att stå på salt å detta sätt. Ni vet hur när man spelar Sims och bygger sitt hus så kan man välja vilken typ av golv man vill ha? Det var som om Gud hade gjort det med världen och när han kom till Uyuni flippade det till och istället för något vettigt, som sten eller sand eller jord, så valde han salt. Knäppt. 

Lunch bestående av lama och quinoa, sittandes på salt. Inte varje dag. Lama var helt okej, smakades absolut inte dåligt. Något senigt, men förutom det inget att klaga på. Jag tappade mat i saltet, hihi.  

Mitt i saltet ligger en ö fullsmockad av kaktusar och just nu blommar de. 

Vi åt middag på ett lokalt hak, mer lama, denna gång serverad på både ris och pommes.

På väg till bussen som skulle ta oss tillbaka till Tupiza kl åtta stannade vi och köpte fladdriga byxor och jag föll för en stickad alpacka-kofta. Rå-mysig. Sen bar det av i en till skakig buss, jag hade inte märkt att vägen mellan Tupiza-Uyuni var så gropig eftersom vi åkte på dagen, men när man försöker sova är det omöjligt att inte märka. Det gungade och skumpade inte lika mycket som på vägen Tarija-Tupiza men det skakade något otroligt. Hela bussen skallrade. Men det gick att stå ut eftersom jag visste att jag skulle på sova i en säng i Tupiza.

 Innergården på hostel i Tupiza

Frukost: yoghurt som dracks ur plastpåse, typ som såna där nötkrämer.  

Marknad i Tupiza där vi inhandlade frukostbröd

Precis på gränsen mellan Bolivia och Argentina var det översållat av varor, det verkar råda mycket handel över gränsen.

Taxi till Villazon för att ta oss över gränsen. Kön var mördande. Det tog så fruktansvärt lång tid. Dels var kön lång, men framför allt tog fantastiskt lång tid att ta hand om varje person. Effektiviteten var inte hög. Själva kösystemet i sig var ostrukturerat också så folk ställde sig lite hipp som happ, kö-fascisten i mig mådde inte bra. Trots hur lång kö det var tog sig passkontrollanten tid att ge mannen framför oss lite tips på bra vägar att cykla (han var en del av ett engelskt par som håller på att cykla från Alaska till södra Argentina). Detta irriterade mig såklart ännu mer, men såhär i efterhand vet jag inte riktigt. Det är säkert alltid väldigt mycket folk där. Kanske hade de inte vunnit särskilt mycket på att stressa runt, kanske är det mer värt att ta det lugnt och må bra på sitt jobb. Fast liiite effektivare hade det kunnat vara… Vi hade sen tur nog att hitta en buss tillbaka till Salta som gick en timme senare vilket gav oss tid att äta lunch och ändå inte komma fram alltför sent. Det var märkligt skönt att stiga av i Salta. Över huvud taget kändes det bra att vara tillbaka i Argentina, som om vi var mer hemma då. Det kändes liksom säkrare och lugnare, inte för att jag känt mig osäker i Bolivia, bara det att jag kände att jag hade mer kontroll i Argentina. Lustigt, jag är ju lika lost i nya städer här egentligen men det känns bättre. Tänk att man kan börja identifiera sig med ett land så fort.

Några lärdomar har jag fått med mig från denna utflykt. 1) Att sova på buss är segt. Försök att undvika att göra det två nätter i rad. 2) Tryck inte in så många ställen och stopp och byten av buss igen. Jag är jättenöjd med vår resa, men det var uttröttande att stanna så kort tid på varje ställe. 3) Ät inte frukost på de turistiga ställena. Det är möjligt att middagen är god, men frukost, nej. Satsa på bröd från den lokala panaderian och någon liten yoghurt ur en hörnshop.

Chau!