tisdag 28 januari 2014

Bitterljuvt

Det är konstigt att säga hejdå. Alla som har varit på läger någon gång kan känna igen hur skumt det är att man plötsligt faktiskt måste gå ifrån varandra. Det spelar ingen roll hur länge man står och kramar om varandra för i slutändan är det bara över. Som en AV och PÅ-knapp helt utan gråzon. Och då spelar det ingen roll att man lärt känna personerna i flera månaders tid; när knappen slås av är det av. Helt av. Mycket märkligt. 

Nu är det alltså dags för mig att ta farväl av Salta. Senaste veckan har jag tagit mina sista glassar på favo-stället, ätit (själv) på mysigt empandas-hak och träffat de jag vill träffa en sista gång. Sagt hejdå till barnen på barnhemmet och nästan gråtit när jag till slut bara var tvungen att vända mig om och gå. Det har varit fint och helt ärligt är jag lite glad att det snart är över - man orkar bara säga hejdå så länge och nu är min kvot pretty much fylld. Dessutom blir, som alltid, allt och alla mycket trevligare över att det snart är slut. Nu känns det som att det vore världens bästa grej att stanna ett helt år, det vore ju inga problem alls. Right. Jag vet att det inte stämmer, men jag njuter av känslan ändå. Och passar på att riktigt riktigt digga att få gå på en gata utomlands och ha gått den i flera månader, veta precis var jag är och känna mig lite lite hemma i en stad i Argentina. 

Jag har inte fått någon själsfrände här i Salta. Alla mina bästa vänner bor fortfarande i Sverige (shoutout ser fram emot att se er igen!). Jag har inte skaffat mig någon Argentinsk storasyster. För, chockerande nog, bara för att man kommer utomlands betyder inte det att man kommer gilla alla man träffar. Jag tänkte nog lite så när jag åkte hit, inte medvetet förstås men lite sådär omedvetet. Men det visade sig att Argentina är precis som Sverige i det fallet. Precis som hemma så träffar man väldigt mycket folk som är helt okej, några som man inte gillar alls och det ska mycket till för att någon ska vara perfekt för en. Så jag har träffat massa människor som jag gillar och som är superfina men jag kan tyvärr inte leverera volontär-clichén om min nya familj på andra sidan atlanten. 

En annan sak jag insett här (oj, hjälp nu blir det såna där djupa grejer som jag inte tänkte att det här inlägget skulla handla om) är att Gud är Gud överallt. Som i att Gud blev inte lättare att hantera av att jag åkte hit. Det blev inte lättare att läsa Bibeln, eller be, eller vara säker på vad Gud vill av att vara i Salta. Gud har "talat" precis lika lite till mig som hemma i Sverige. På ett sätt är ju det lite jobbigt, men på ett annat är det skönt. Jag menar, det vore jobbigt om jag behövde åka utomlands varje gång jag ville be. 


Inatt tar jag en buss till Mendoza och sedan bär det av till Chile för att träffa Benjamin och hans polare som ska blir mina reskamrater när vi drar söderöver. Min hjärna verkar ha lite svårt att processa konceptet att jag lämnar Salta men inte åker till Sverige för jag har funnit mig själv gå runt och tänka mycket på hur skönt det ska bli att komma hem, trots att det fattas en månad dit. För det ska bli skönt att komma hem. Skönt att inte alltid umgås med någon annans släktingar, eller att inte behöva anstränga sig så mycket för att alla ska vara säkra på att man hänger med i samtalet. Kunna slappna av lite mer. Men först: Patagonien! Vi höres om det äventyret as it goes along.

Chau!
Read More

fredag 10 januari 2014

ALLT Del 2: Fall, Stad och Hav

Nya äventyr! Att resa med päronen är lite annorlunda jämfört med att resa runt med Benji i Bolivia. Det är liksom lite mer komplett. Lite mer taxi, bo på hotell med jazzig musik i matsalen och typ äta all den dyra glassen. Jag klagar icke. 

Första stoppet: Iguazu, ett av jordens sju naturunderverk. En trevlig taxichaufför lyckades, efter mycket tetris-pusslande, få in alla våra väskor i bilen och körde iväg oss till ett drömhotell. Hela hotellet körde tema djungel, med små gångar genom regnskog för att komma till stugorna med rummen. Det är något speciellt med att gå till sitt hotellrum genom en skog med blad lika stora som din överkropp, ackompanjerat av insekter som låter så mycket att du börjar fundera på om det är högtalare. Och sängarna sen. Alltså de där kuddarna var det skönaste mitt huvud vilat sig mot. Jag vet inte hur men örngottet kändes lika lent som att ligga på ett litet moln. Jag njöt.





Nu var det ju inte kuddar vi åkte till Iguazu för, utan en fantastiskt naturupplevelse. Iguazufallen är bland de största i världen och delas av Argentina och Brasilien. Eftersom Brasilien har panoramavyn bestämde vi oss för att börja i den änden, och eftersom jag reser med kompletta föräldrar tog vi en taxi. 350 pesos för att en kille skulle köra oss dit på morgonen och sedan snällt hämta upp oss efteråt är faktiskt ganska smidigt. Vi började dock inte riktigt med vattenfallen, utan med en närliggande fågelpark som visade sig vara mycket roligare än det låter. Bland annat hade jag en närgående Tucan som nafsade på min tröja, inte varje dag det. 
 En vacker Tucan

Och en... well. En fågel. Jag gillar den.

Efter fågelparken trodde jag att vi skulle gå till vattenfallen. Jag hade glömt att jag reste med kompletta föräldrar. Självklart skulle det först åkas helikopter över fallen. Det var riktigt häftigt att få åka helikopter i sig och att dessutom få den vyn över fallen satte körsbäret på sundaen. 

Det vita molnet i fallen längst till vänster är ett permanent vattendis som uppstår kring det största fallet Garganta del Diablo, som man aldrig helt kan se.


När vi var redo att ta oss in i själva parken och se fallen från marknivå började det regna. Mycket. Mer än vad jag någonsin varit med om i mitt liv tror jag. Det regnade så mycket att man ibland inte riktigt kunde se fallen genom det. Ibland klarnade det upp så att vi han knäppa någon bild och i slutet av besöket var det till och med soligt. 


Nästa dag: mer vattenfall. Mina kompletta föräldrar ville se till att vi såg fallen från alla vinklar möjliga och köpte oss därför biljetter till en båttur så att man kom riktigt nära. Vi snackar inte att det kom lite stänk, ibland kändes det som någon stod med en hink och kastade på en. 



 Först tog man en sväng där alla kunde fota och sedan sa de åt en att lägga undan kamerorna i de vattentäta påsarna, och då åkte man in riktigt nära. Ni ser ju vad den lilla båten nere i hörnet till vänster är på väg in i. Blött. 



Tydligare än såhär blir inte en bild på Garganta del Diablo, det var ett konstant vattenmoln. Fascinerande.

Efter dessa två naturfyllda dagar gav vi oss av till Buenos Aires. Jag spenderade ju ungefär två veckor i början av den här Argentinavistelsen i BA, men var taggad på att komma tillbaka och få bestämma själv vad jag ville se och upptäcka. Färre museer och fler mysiga kvarter. När jag fick uppleva staden på det sättet blev jag lite kär i den. Jag insåg att jag har saknat storstan med allt vad den innebär av möjligheter till shopping, kultur och bara allmän utforskning. Hade kunnat spendera mycket mer tid med att strosa runt i stadsdelen Palermo, och söndagsmarknaden i San Telmo vill jag ta med mig hem till Sthlm. Om du skulle råka sitta och fundera på om du ska åka till BA eller inte, säger jag bara: åk. 
Från hotellet hade vi utsikt över världens bredaste aveny: Avenida 9 de Julio

Söndagsmarknaden i San Telmo är det sjukaste och bästa som finns. Den bara fortsätter i all evighet. Bilden t.h. är från dagen efter. Marknadsstånden blandar högt och lågt, det finns massproducerade souvenirer och supervälgjorda, originella hantverk. Till exempel väskan nedanför. Jag fick lite hjärtklappning när jag såg den, den är så fin. Och den är min!

 Behöver du en mate? Inga problem, jag tror att den här killen har ett par över. 




De har många stora träd i BA. Så stora att de måste palla upp dem.  

Vi åkte till Recoletas kyrkogård, igen (här har ni första inlägget om den). Den här skylten satt uppe bredvid den otroligt kända Evitas grav. Eva "Evita" Perón var presidenthustru för mer än 50 år sedan men hon är populär än i dag. Hon är typ Argentinas Lady Diana och hennes grav är välbesökt och har alltid blommor. Skylten säger att platsen är till salu. Kontraster. 

Mer kontraster. Bredvid president Sarmientos viloplats hittade vi denna lilla trädörr, som såg så malplacerad ut bland all marmor.  

Härliga Burger Joint i hippa området Palermo var en skön upplevelse och serverade riktigt nice hamburgare.



 Tillbaka i La Boca - stickgraffiti är poppis här med. 

"Love is in the air - don't smoke". Mosaik-street art funnen i Palermo, jag diggar. I Palermo kom jag även över en t-shirt med en design av två små ugglor som sitter i ett träd tillsammans med storögda E.T. Det är kanske världens bästa T-shirtdesign. 

Efter nästan tre dagar i BA flög vi vidare till nuvarande location: Mar del Plata. The badort. Vi softar, badar, äter mängder av glass. Det är så stört mycket folk på stränderna, parasollen täcker nästan allt, och överallt går det runt försäljare och säljer det mesta man kan tänka sig. Bland annat det bästa majskolvarna jag någonsin ätit! Så vi har det helt enkelt riktigt bra såhär i slutet av semestern. 




Imorgon bär det av hem igen och jag ser fram emot att få vara i Salta. Har läst Benjis blogginlägg om vad han har för sig och inser att jag också vill vara med! Men när päronen åker hem tar de också med sig min dator för jag ska slippa kånka runt på den hela februari. Så vi får se hur uppdaterandet kommer se ut i framtiden. 

Chau!
Read More

torsdag 9 januari 2014

ALLT. Well, del 1 i alla fall

Tiden går fort när man är på semester! Tiden går väldigt fort när det kommer trevliga människor och hälsar på. Så nu ska jag alltså försöka komma ihåg och på ett någorlunda sammanhållet sätt berätta vad som hänt sedan 16 dec. Sammanfattning: det har hänt många saker. 

Dagen innan julafton damp Annika (tredje Salt-volontären som har varit stationerad i Buenos Aires) ner i Salta och hon var ett hemskt trevligt tillskott. Benji och jag har lyckats hålla sams i många månader nu och det har varit riktigt fint, men det skadar faktiskt inte med lite nytt blod/nya skämt. 

JULAFTON! Vi började dagen med JULFRUKOST bestående av all frukt vi kunde komma på att vi eventuellt skulle vilja äta och satt sedan och åt den i många många timmar. Det bar av till ett café för JULSKYPE med föräldrarna (även andra trevliga släktingar som tittade in) och sedan JULPROMENAD upp för utkiksberget. Där tog vi det lugnt. Ibland måste man bara få njuta av saker som inte är som de brukar vara; jag låg på en bänk och tittade upp genom ett grönt lövverk mot en klarblå himmel med strålande sol och njöt av att det vara julafton och att jag hade kjol på mig. Det var fint. Julpromenaden förlängdes bort till ett köpcentrum där stans bästa glass finns, men de hade stängt. Attans. På väg hem hittade vi annat glasställe och åt JULGLASS - kanske världens bästa citronmousseglass. 




Ungefär där tog vårat eget julfirande slut och upptogs av det gemensamma firandet med Jorge och hans familj hemma hos hans yngsta dotter Cecilia. Eftersom hon är van vid att äta tidigt och hennes man sent kompromissar de och börjar vid 21. Själva ätandet kom inte igång förrän vid 22. Inget jag vid det här laget är ovan med dock, att äta innan 20 känns nästan lite märkligt. Det var en skönt kväll med supergod mat, självklart inkluderades asado, och inget tokigt sällskap heller. När vi kom presenterade vi självklart Annika för alla (så sköna människor som bjuder in en total främling till sitt julfirande) och bjöds på Davids tankar om Buenos Aires. För att fatta sig kort: han är inte ett fan. Kvällen i stort kändes väldigt lite som julafton och väldigt mycket som nyår. Inget särskilt fokus på att det var jul, man bara träffade familjen och åt god mat. Vid tolvslaget, som barnen höll stenkoll på, skålade man och önskade varandra God Jul, gav varandra presenter och fyrade av raketer. Väldigt avslappnat. Jag tänker på all julstress som många upplever i Sverige och undrar om ändå Argentinarna inte är on to something. Värt att tillägga är också att de två gamla damerna närmast på bilden härnere var kvar på festen ändå tills vi drog oss hem vid fyra på natten. Stålmormor!

Popping the champagne! Eller ja, cider. Men glammigt ändå! 





Annandag jul åkte vi ut till La Caldera för att bada för första gången sedan vi kom hit. Fråga mig inte varför vi inte gjort detta tidigare, jag vill inte tänka på det. 

På Annandag jul hände även något annat nytt: mina föräldrar kom till Salta! Hejsan hoppsan så det kan gå. Jag spenderade några dagar med att visa dem Salta och sedan drog vi iväg med en hyrbil mot Iruya, en stad i norra delen av provinsen som man når genom att korsa Jujuy, en annan provins.

 Sov en natt i Humahuaca, en supermysig liten by med pittoreska trappor

 Eine kleine åsne

 Vicuña, ett llamadjur med väldigt fin päls


Iruya, en liten, liten by mitt bland bergen


Min far Riksmuppen 


Att spela just fotboll i de här trapporna kanske inte var denne unge mans bästa idé någonsin. 



 På vägen tillbaka, efter att ha sovit i Tillcara och plockat upp en Annika på vift, stannade vi i Purmamarca och strosade bland färgglada berg.


 Benji fotar en myra som bär på ett stort blad. Annika narratar "Åhhej, oh nej, ouish, mhh, nej stor steen, uugh".

Huvudattraktionen i Purmamarca: ett berg med sju färger. 

Vi återvände till Salta lagom för att hinna vila upp oss lite inför nyårsfirandet. Återigen firade vi hemma hos David och Cecilia, men denna gång med mer folk. David har många syskon och alla (utom systern som bor i Carolina del Sur/South Carolina) var med. Mer mat, mer asado, mer gott. Lätt bästa delen av kvällen var efter tolvslaget när man tittat klart på fyrverkerierna (och de svävande lyktorna varav ett par stycken brann upp) och det börjades dansa. Först klassisk argentinsk folklore som följdes av att ungarna dansade Gangnam Style. Det blir inte mer rätt än så. Det var så tydligt varför Manu, 10 år gammal, inte hade några problem att ställa sig upp och dansa med eftersom hans farbror var en av dem som var lätt bäst på att röra på höfterna. Skön kultur. Det höll på ett tag och jag hade superkul när jag dansade med, trots att jag säkert var minst danskunnig på uteplatsen.
Rogelio, i grönt, var en del av asado-laget vilket betydde att han i princip aldrig satt ner utan istället sprang runt och såg till att ingen var utan  kött.


Samma hund som spenderat de senaste månaderna med att passionerat hata Benjamin blev min pappas bästa kompis inom fem minuter. 


Annika dansar med vår handledare David. 





 Rogelio spelade panflöjt. Jag blev lycklig.

Där ungefär tar Salta-delen slut, för nu gav jag och mina föräldrar oss iväg på upptäcktsfärd i andra delar av Argentina, men det äventyret gör jag till en egen post för att det här inte helt ska tappa kontrollen!

Chau!

Read More